ruedelamode

Sitter på rummet. I kollektivet. Livs rum. Bland kaos. Hon har tusen saker (kläder) och jag har kanske tio tusen saker. Summan av kardemumman är lika med stök. Typ som mina tankar just nu. Alltså det råder känslomässigt kaos i mitt huvud just nu och jag vet inte hur jag ska reda ut det. Som nämnt tidigare: jag har ångest och är genuint ledsen över att jag snart ska hem. Är peppad över att Ida ska komma hit och att vi snart ska till australien. Men sen tänker jag att jag ska hem och faktiskt vara hemma ett ganska långt tag. Blir nere igen. Är utled på starucks, sen blir jag glad när jag inser att jag snart ska sluta. Men den deppig över att det blivit halvstel/dålig stämning över att jag nyss sagt upp mig. Glad att australien kommer med säkert MASSA nya spännande möjligheter och människor. Otroligt, hjärtskärande ledsen över att det betyder att lämna spännande möjligheter och människor jag tycker om här. Summa summarum: det är stökigt just nu.

 

Till råga på allt (det här kanske inte låter som en så stor grej men skit i det) så har distriktschefen för starbucks kommit med sina resväskor ifrån Oslo, hit. Hon och sitt possy är i cafélobbyn hos oss ett par timmar varje dag. Ett par timmar varje skift av mina skift. Och hon är en bitch. Alla hatar henne, är rädda för henne och hon hatar alla oss. Verkar det som, eftersom hon skäller ut alla och är så jääävla petig. - bitchig. Fick världens utskällning igår över att jag hade svarta tights på jobb (fast flera andra har det också så jag trodde det var ok). Utskälld framför mina två andra chefer, några andra till, plus mina skiftledare som fick säga till mig att jag skulle "gå och prata med henne". Hon hade tydligen sagt att jag var tvungen att NU logga mig ut och gå och KÖPA ett par byxor. "Nuuuuu!". Sen går jag och pratar med henne. Hon stirrar stint på mig och vekrligen ställer mig mot väggen när hon säger "hur länge har du gått sådär?......". Hon verkligen väntar på ett svar. Sen idag ger hon beröm till Paul (oväntat! och såklart väldigt kul för honom) och tillägger att han är så bra "i jämförelse med de andra, för de andra gör ju ingenting". Då har jag stått och slitit som bar support åt honom i flera timmar, och det är mig hon syftar på. Tack för den alltså. Vet inte varför, men det tog verkligen hårt på mig, den kritiken. Jag brukar normalt sett, i relativt stor utsträckning, skita i vad folk tycker om mig. Speciellt när det är någon jag ogillar. Vem fan bryr sig?! Hon kan dra åt helvete. Förstår inte varför jag tar åt mig... Antagligen är det för att jag stannat kvar själv. Kanske är typ nån form av brist på gemenskap/omtanke/kärlek från sin omgivning som kommit nu när jag känner mig lite ensam. Inte mycket självkänsla kvar nu alltså. Eller så är det bara hormoner, i dont know.

 

Jäklar vad jag är trött på det här jobbet alltså. Dels, som sagt för att jag sagt upp mig och tycker mig känna av en kyligare attityd gentemot mig av mina chefer (kan vara inbillning). Men också för att jag, alltså på riktigt, LACKAR SÖNDER över hur jävla dumma i huvudet kunder kan vara. Jag har stått mycket på kassa nu sista tiden, och verkligen insett hur otroligt bra kunderna på starbucks är på att vara otydliga. Två damer släntrar fram till kassan och ba "Hej. Jag vill ha en kaffe latte" "Aa okej, sitta här eller ta med?" frågar jag. "Sitta här" svarar en av de. Den andra står två meter bakom och har jag knappt sett. "Vilken störrelse?" frågar jag. "Medium" svarar damen. Så ba "Aa okej det blir 47 kronor" säger jag. Hon betalar, får kvitteringen och sen två minuter senare kommer hon fram och klagar: "var är den andra?" "Vilken andra?" svarar jag. "Ja men vi beställde ju två!" säger hon drygt. Alltså hur fan ska jag kunna veta att du ville ha två när du inte sagt ett ord om det??!?!?!? Sen kommer nästa kund och ba "ööööhhh jag vill ha en mocha frappuccino". Sen sker samma dialog igen (sitta här, störrelse, blir si och så många kronor). Sen statear kunden "aa men min brownie då?!" Man ba "alltså vaa, du har inte sagt ett ord om nån jävla brownie!!! Fattar inte hur folk tänker. De tänker att de ska ha ett och två, så säger det bara ett. Jag kan inte läsa tankar. Dessutom blir de irriterade för att man inte knappade in smoothie-glas-flaskan som de hållt i handen under hela köpet - hållt i handen bakom disken som jag omöjligt kan se! Självklart måste jag be om ursäkt om ba "Oj beklagar missade det" nu får vi göra om och lägga in den också. Beklagar". Det här sker med kanske var fjärde kund. Orkar inte. Jag ser mig själv som en person med väldigt mycket tålamod och som sällan blir irriterad eller ryter till. Men alltså det här är fan jäääääävligt nära damputbott alltså. Så JÄKLA irriterande. Och så den där jävla bitchen till chef som snosar runt. Blää

 

Hah, skriva av sig ilska... works helt ok. 

 

Imorn blir det jobb igen, och fram till fredag. Sen i helgen ska jag verkligen försöka få till att den där middagen/dra-vidare-till-en-bar-grejen med starbucksgänget ska bli av. Känner att jag inte haft riktigt roligt på flera veckor och känner också att jag behöver lite gemenskapkänsla. Behöver klicka med andra. Utgång får det bli alltså. Måste. Sen har jag en jobbvecka kvar, och så på fredagen kommer Ida och jag är ledig. (Såååå pepppppigigigitt!!). Sista helgen! Sen åker vi hem, kanske för gott (kom igen jobb här i september kom igen). Det spåret behöver vi inte ens gå in på, utan nu ska jag försöka ta nya tag och dra i bromsen på den här känslo-bergochdalbanan. Mer positivtet i livet! :)