ruedelamode

 

 

 

 

Okej så vi har haft kanske roligaste, mest händelserika, konstigaste och mest kärleksfulla veckan på hela resan... Ligger nu bland vita krispiga hotell-lakan och uppdaterar internet-grejer eftersom internet är typ det enda som inte hänt. Vi är magsjuka, myggbitna, febriga och sorgsna över att ha lämnat en otroligt kul plats. Lång story, men jag ska försöka berätta.

 

För 10 dagar sedan lämnade vi Melbourne för Gili öarna (brevid Bali). Vi var alltså på den största ön, Gili Trawangan, i alla 10 dagarna förutom utflykter till andra här och där. När vi gick igenom biljettkontroll osv på flygplatsen insåg vi att en biljett ut ut Indonesien var tvunget för att få komma in. Det hade inte vi, och det var 30 min kvar till flyget skulle boarda för Bali. Stressbokning där... blev flyg till Bangkok den 7 januari. Får hoppas det blir bra!

 

Väl framme på Bali hade vi en natt innan morgon-båten skulle ta oss till Gili och vårt boende. Med tankenötterna på plats bestämde vi oss för att sova ute, i sofforna till flygplatsens starbucks medan regnet forsade vid sidan av taket. Vaknade några timmar senare med bokstavligt talat 1000 misquito-bites. De första två dagarna på Gili.... alltså fyfan vad jag mådde dåligt. Har aldrig haft sån klåda nånsin. Låren värkte och svullnade, det kliade ÖVERALLT och jag skakade av chock eller vad man ska säga. Hasade mig in till läkaren med gråten i halsen ett par dar senare, sa "this is KILLING ME!!!" och fick anti-allergiska tabletter. Blev bättre efter hand, men lite bett här och där kommer ingen ifrån på Bali.

 

Första dagarna var i alla fall jag mer eller mindre invalid, så vi gjorde inte så mycket. Låg i bean beds på stranden med världens godaste (och billigaste) smoothie i handen mest varje dag och försökte hålla mig från att klia. Åt färsk frukt och bananpannkakor på hostelets roof-top till frukost. Störde oss på världens mest irriterande tjejer i vårt rum som tände lampor och spelade musik på natten/gryningen. Vi hakade på en indones föralag att ta med oss på guidad tur med hans kompisar på vespor runt ön Lombok. Big mistake på den alltså. Först stekhet värme på båten dit, sen insikten om vespornas minimala storlek (1 indones + en av oss per vespa) och frånvaron av hjälm. Trafiken i Asien är sinnes och vesporna körde 100km/h. Alla som har EN hjärncell kan räkna ut att det inte är litr farligt att åka så. Fruktansvärt var det. Tillslut sa vi ifrån och samtidigt började det spöregna så vi tog bil istället. Vet inte hur fan de räknat men det enda vi hann med var vattenfallet på bilden nedan, lunch och bara en massa bilresande. Alla i bilen kedjerökte, sjöng på indonesiska och drack starkt risvin. Föraren inkluderad.

 

Efter ett par dar bytte vi place från stranden till poolen. Träffade då the lights of our journey där i poolen haha. Underbart härliga killar ifrån Holland som vi direkt blev vänner med. Vi gick inte ur den där poolen på sju timmar..... Vi sa att det är nog fan rekord... inte förrän vi allihopa gick ut för middag, drinkar och festligheter. Beer-pong, dans, skratt, lite fyllebråk, kärlek och vad som nu hände i havet, på stranden och i duscharna det stannar i havet, på stranden och i duscharna. Dagen efter hängde vi på stranden med drinkar och strandtennis, staplade ihop så många vi kunde på Oskars axlar och flöt runt. Livet på Bali på en pinne... Bestämde oss sen för att hyra snorkelutrustning hela gänget och drog iväg en bra bit i badkläder och sarong. Snorklade runt i vattnet, såg sköldpaddor och färgglada fiskar, tog massa GoPro-bilder, drack Bintang, myste och dansade runt i strandbaren till dunkande musik. Så härligt med mycket folk och blandad grupp! Härligheterna accelererade när vi beställde in tre grön-grumliga svampdrinkar att dela laget runt på. Spontan grej bara sådär va... Haha.

 

Första reaktionen var illamående. Jag kollade på Maria som såg blek ut i ansiktet och stönade att hon måste spy och sprang bort till vattnet. Kollade på Ida som höll sig för magen och sa att hon mådde illa. Vände huvudet till Remco som satt med armarna bakom huvudet, flinade och mådde prima. Kollade på Adrian som kollade på mig. Efter ett tag började käkarna domna bort och jag och Ida kollade på varandra med uppspärrade ögon "vadfan är det hääär?!?!?" "Vad har vi tagit?!?!". Illamåendet gick tillslut över och vem man än kollade på möttes man av bubblande skratt. Det bara välde upp. Kroppen fick fnatt och började skratta åt precis allting. Jag skrattade så att tårarna rann och magen värkte. Hela den långa vägen (som inte var så lång utan bara vi som gick fruktansvärt långsamt) tillbaka till hostelet skrattade vi. Typ som att man är full och sluddrar snackade vi "dtzhahadddttaa vilken planettsss är ddu på?...." "Tsss.... planeten.. den...din.. hahaha.... vilken... planet.. du ptåå?" En av killarna tyckte att hans ryggsäck förföljde honom och sa att vi skulle hålla koll på de som gick bakom oss. Det gick inga bakom oss.

 

Så vi stod och fnissade i nån timme vid poolen innan vi började känna oss bakis och gick ut för pizzas och drinkar (läs återställare). Fest under kvällen, jag insåg att jag råkat skaffa mig en passionerad pojkvän som hyrt en bungalow till oss på de här få dagarna, dansade med Ida och Maria på tomt dansgolv, Ida fick en dejt och vi + hollandkillarna rökte något som visade sig vara oregano eller grönt thé. Sådan dag, sådan kväll. 

 

Dagen därpå åkte vi allihopa iväg med en lite större båt på snorkeltur. En glass bottom boat, typ som en Long tail boat med massa people på. Den tog oss runt de tre Gili-öarna och lät oss stanna och snorkla utanför olika stränder. Olyckligt nog hade ett diarré-marathon sats igång för oss kvällen före, och båten var som en stor eka. Alltså ingen toalett på flera hundra meters avstånd. Bara hav och stränder en bra bit in. Fan vad jag mådde illa. Tror jag var sämst av alla oss. Helt plötsligt vände jag mig till Ida och bara "Det kommet nu! Nu! Måste ha en toalett NU!". Så fick kasta mig i vattnet, simma in till en strand, leta reda på en toa (dvs ett hål i marken och inget toapapper). Denna procedur upprepades tre gånger under de 5 timmarna vi var ute. Inte kul kan jag säga. Framåt kvällen varvade jag och Ida vem det blivit dags för att rusa till toan just nu, och diskuterade åkomman. Oskar som antagligen smittat oss präntade in en väldigt trevlig bild om hur det varit för honom i våra huvuden. Han hade dock blivit tvungen att äta antibiotika så vi får väl hoppas att jag och Ida får ett lyckligare slut än vad han fick. Än är det inte över, men nu har vi i alla fall en privat toalett så inte hela hostelet behöver höra på när man sitter och skiter ut en jäkla explosion.