ruedelamode

Här sitter jag på den slitna solblekta trätrappen till vårt andra hem, på Gili. Både Adrian, Remco och Ebba har tyckt att det verkar som vårt andra hem. Kanske. Vi ska åka hem snart, men vi vill inte. Högskoleansökning och sommarjobbsfix drar i mig, men hjärtat dunkar i takt till Sama Samas reggaemusik. På en plats man varit på väldigt länge finns inte så mycket kvar att göra på dagarna. Som här. Men vi älskar klimatet. Vi älskar att vara bros' and sistas' med indonesierna i varje gathörn. Vi älskar solen mer än snön. Pinnappel juice. Felstavade menyer. Killarna kanske kommer tillbaka hit. Vi hoppas. Väntar. Äter krämig pasta pesto och fnissar som små barn i poolen. Flipflopsen träffar marken så att grus pyr upp varje morgon när vi går runt ön. Svetten smeker ryggen precis som tjock massageolja gör. Solen gassar. Oupphörliga strömmar i havet är egentligen det enda som påminner om att tiden går. Vattenmelonen krasar saftigt mellan tänderna på frukosten och man kan dricka sig rätt så jäkla full utan att må illa dagen efter. Det är så underbart att det är en omöjlighet att inte bli känslosam.

 

 

Efter att magsjukan lagt sig och de fem dagarna eller vad det nu var passerat, hoppade vi på en long tail boat till Krabi. Där bodde vi en natt i ett halvkalt rum med fan. Så jäkla varmt!! Aldrig mer fan om så bara en natt..  Det blev ett sånt där mellan-dygn som man ju måste ta ibland när man reser. Spenderade typ halva tiden i duschen/badrummet där jag skrubbade bort tonvis med död hud (flagad hud, brännor och sånt är inte att leka med...) och andra halvan i sängen där jag och Ida drömde om Harry Styles och gjorde snapvideos till vår fan(s) Dagen därpå kämpade sig kroppen upp i ottan för att ta en massa-timmars-van till Langkawi. Det blev en rätt lång resa, med stress-köpt frukost på en svåråtkomlig 7/11. Halvt jäkla äventyr det där.

 

Väl framme i Langkawi tog tröttheten och grinigheten över ganska snabbt. Hostelet vi kollat upp var inget bra och ja... man orkar ju inte.. Det enda man kan tänka är snälla nån låt mig sova, bränn upp min tunga väska och dränk mig i vatten. Det slutade i alla fall med att vi bodde i ett helt ok motell-rum. Som ett fräscht hotellrum precis vid stranden i miniatyr-storlek. Och hatten av för stranden på Langkawi. Topp tre på resan! Kritvit sand (som nog bidrog till att jag brände häcken av mig - resans värsta bränna), klart vatten, lång och bred samt stort utbud av vattensporter. Langkawi blev verkligen stället där vi gjorde mest (Australien borträknat då).

 

Vi besökte i princip alla shoppingmalls på hela ön i jakt på adidas/nikeskor, pratade med säkert 20 taxichaufförer om malaysia truly asia (för vi åkte så mkt taxi), körde jetski mellan öar en hel dag (så jäkla kul!), körde go-cart, gick en 16m hög höghöjdsbana i flera timmar (fruktansvärt läskigt med döspännande), åkte cable car upp i 1000m höga bergen mm.

 

Vi visste ju att nästa stopp inte erbjuder så mycket att göra så då man man passa på! Efter en mer eller mindre fullspäckad vecka (i alla fall aktivitetsmässigt, inget festande, inga super-cuisines) tog vi ytterligar en taxi till flygplatsen. Vi möttes av chocken att vårat flyg skulle vara gravt försenat vilket betydde att vi skulle missa nästa i Kuala Lumpur, men lyckades med nöd och näppe lösa problemet och få ta ett annat flyg. Jäkla air force-tävlingar att stänga av halva flygtrafiken. Och sen att de inte sagt nåt tidigare! Men vi kom i alla fall fram sent till Lombok och åkte en sövande bilresa genom bäckmörkret, timme efter timme mot den trygga hamnen. 

 

Railay.... Alltså Railay. Jag vet inte vad jag ska skriva. Det här var ett riktigt failat stop. Nummer ett. Vi anlände med en större lite små-flashig båt som man var tvungen att byta till long tail båtar ifrån för att komma till land. Det var folk och väskor och arbetare och kö. Det var kaos. Eftertänksamma jag tänkte att de precis som de gjort med oss, markerat väskorna med klistermärken var de skulle. Den stora båten skulle nämligen vidare till Ao Nang efter vårat stopp. Så jag gick i Long tail båten som kom efter den Ida åkt i och inser väl på stranden, när stora båten åkt, att man själv skulle ansvarat för att sitt baggage kom med. Jaa..... Inga livsnödvändigheter den gången. Bara sand mellan tårna och svett precis överallt. 

 

Ibland tror jag nästan att ödet menar att saker ska hända. Menar jag tänkte precis innan jag lämnade stora båten att jag för säkerhetsskull skulle fråga om väskorna. Men avstod. Varför? För att jag skulle missa väskan. Jag hade frågat dem tusen andra saker tidigare under själva resan. Det var inte så att jag var varken trött eller blyg. På morgonen innan hade vi dessutom funderat på om det inte skulle vara så att vi skulle åka med en liten long tail hela vägen. Därför satte jag på mitt knall-orangea regnskydd på väskan. Vi har åkt till småöar där det potentiellt hade kunnat vara long tail båt förut, utan att ha satt på regnskydd. Varför hände det att jag satte på det just nu? För att min väska skulle sticka ut ur mängden och på så sätt med hjälp av beskrivning kunna komma tillbaka till mig. Varför hände det att jag fick klara mig utan packning en dag/natt överhuvudtaget? För att det är en nyttig prövning kanske. 

I övrigt på Railay bodde vi på resort första två nätterna. Åt jättegod hotellfrukost. Badade i deras pool och läste massa. Vi flyttade sen till ett billigt rum lite högre beläget (i typ djungeln.... med 1000 trappsteg upp). Mot kvällen mådde jag illa. Riktigt illa faktiskt. Så illa att jag nog måste springa på toa igen faktiskt. Kanske kräkas också. Det var sent, mörkt och ödsligt. Jag sprang ner till de gemensamma toaletterna. Satte mig i ett bås, var riktigt yrslig och funderade på om jag kanske måste lägga mig ner på golvet trots smuts och väta. I samma stund börjar en man prata med mig utifrån. Frågar efter nån. Jag säger att du har fel person och det är upptaget. Så fortsätter han fråga om och om igen om det är upptaget is is occupied? och fråga om jag parle espagnol  Neej säger jag Leave!! Please leave!! Go away!!  Han är lika jobbig som jag mår illa - jätte. Han börjar snart banka och slå på dörren, rycka i handtaget utan att sluta. Jag blir rädd. Inser att han skiter i vem jag är. Han har hört att det är en ung tjej och han tänker bryta sig in. Fyfan. Jag känner hur magen vrider sig av matförgiftningen. Kan inte hantera honom också. Tre sekunder är han borta sen kommer han tillbaka med vad som låter som en nyckel och börjar mecka. Nu blir jag våldtagen nästan accepterar jag. Han provar med nåt annat verktyg. Jag känner hur väggarna i båset sugs in och tränger mig. Jag ser uppåt mot taket desperat. Ser att det är ett stort glapp där väggen mellan två bås slutar, och taket. Att det är stort nog för att klättra mellan båsen. Han slutar mecka med låset och örat uppfattar honom gå in i båset brevid. Nu är jag förlorad. I nästa stund slängs en tung hand över väggen, därefter ett huvud. Jag smäller upp dörren och rusar därifrån. När jag kommer in flåsande, svag, på vårt rum låser jag dörren, upprepar fy fan fy fan fy faaaan till Ida, och kräks. Igen och igen och igen. Fläkten brummar. Det är varmt. Varje gång fotsteg hörs utanför tittar vi oroligt på varandra och bara väntar. Inget mer händer, och varje gång jag måste springa ner på toan igen får Ida stå vakt. Fyfan.

Dagarna efter är jag magsjuk eller svag. Ida mår också dåligt. Dagarna efter gör vi absolut ingenting, förutom att svettas. Det har aldrig varit såhär varmt förut, och vi har ingen AC bara fläkt. Synd med Railay, där som ändå fanns en hel del att göra. Men det var litet, ganska dött och folk var skumma. No harm egentligen. Vi får komma igen på Langawi! 

 

 

 

Yooooou wooouu. Ida och jag åkte tillbaka till Pippi igen. Maria och vi hade egentligen som plan att ta Railay ett par dar efter Koh Lanta. Men det passade inte alls bra in i min och Idas resplan så vi hoppade det. Eftersom vi ska till Lankawi snart, och bussen går från Krabi, måste vi röra oss uppåt. Geografiskt sett är bästa rutten Koh Lanta - Phi Phi - Railay - Krabi. Så det blev Phi Phi igen.

 

Det gör nästan ont att säga - men det här var nig lataste veckan/dagarna på hela resan. Vi gjorde inte ett skit så att säga. Solade. Badade. Gick till andra beachen. Åt goda frukosten på stammis-bageriet. Käkade billiga 100Bahts pastan och drack lite vin. Vi körde en skitkul utekväll med en svensk tjej vi träffat på vårt hostel. Åt middag, pratade kärlek och svängde ut på stan för fest. Gick (till slut) in på Stockholm Syndrome (svensk bar vi alltid nekat när de ropat in) och spelade bucket-pong med en finsk kille. Gud vad jag tänker Gili när jag ser beerpong.

 

Vi lämnade klubben och gick på leriga gator med varsin bucket i handen. Gatan fulld av berusade backpackers. I lysande månsken letade vi efter stranden, irrade runt, kissade och irrade lite till. Väl på stranden bollade vi runt kokosnöt med några killar, körde limbo (jag sträckte knät men klarade och fick gratis shots), minglade lite, smet in på ett skyhög klätterväggshoppborg-område och blev utkastade. Underbar kväll! 

 

Vi lämnade Phi Phi Island för Koh Lanta. Egentligen visste vi inte så mycket om stället. Jag visste två saker 1) det inrymmer mycket barnfamiljer 2) Det är jävligt stort. Alltså tänkte vi att det borde finnas backpackers, bra hostels osv även där. Hungriga, trötta och med krampande ben (efter timmars bilresa i en trång van) kom vi fram nattetid. Vi installerade oss på ett ganska opersonligt hostel the metallic som fått otroligt bra på hostelworld, men inte riktigt levde upp till våra förväntningar. Bra wifi dock, kunde skypea ikapp lite (yay för det!). Därefter masade vi oss genom mörkret över gatan, som kändes mer som en motorväg, till en av väldigt få (dåliga) längs-vägen-restauranger. Väntade på mat, beklagade oss över magont, väntade mer, gick upp ett varv och rastade benen och väntade ytterligare. Maria sprang som ett barn och formade armarna som en ängel. Första dagarna gillade vi inte Lanta. Allt låg längs med "motorvägen" och hela byn kändes väldigt motell-aktig. Som i en deprimerande amerikansk westernfilm, utan det charmiga western. 

 

Dagarna gick rätt fort. Vi flyttade till en bungalow med jättestort badrum och började gilla den bohemiska communityn där mer. Vi badade. Spelade massa strandtennis. Promenerade lönfs den enorma (och långa!) stranden. Åt på samma tvp restauranger hela tiden. På Jam Bar åt vi banan -och chokladpankaka, lyssnade på reggae och bokade framtidsplaner medan de väl-tatuerade thailändarna drack whiskey. Nån kväll skulle vi ut, började spöregna så slutade och slutade med nöd-skype ute under receptionens tak. Nån kväll gick vi ut och dansade på en bar, och fick äntligen socialisera järnet igen. Ormen av människor på rad slingrade sig genom folkmassan i takt till tonerna av house. En annan kväll tog vi några försiktiga steg bland medelålders par på ett dansgolv/ bar i ett tree house. 

 

En dag bokade vi in en tur. Hör och häpna. En jeep/tuktuk tog oss till olika snorkelplatser, en helt underbart pittoresk strand med kristallklart vatten där vi fick mest spicy lunchen i mitt miv och till en 80 m djup kolmörk grotta att simma igenom. Jävligt ballt faktiskt, och lite läskigt. Om man inte är grundligt utrustad backpacker med ficklampa  (dvs om man är vi) och tappar bort de andra är man körd. Varmaste lagunen nånsin på andra sidan dock (undra hur många turister som pissat där?).

 

Sista dan på Koh Lanta var på sätt och vis också sista dan på vår resa. Alltså hela stora resan. I alla fall den vår resa. Som känt har människor olika viljor och intressen, så även vi. Maria har sen start varit sugen på Laos och Vietnam medan jag och Ida kände att det drar för mycket pengar och tvekar på om intresset verkligen finns där. Vi delade alltså upp oss från Koh Lanta. Maria åkte vidare till Chang Mai (eller hur det stavas?) i norra Thailand och jag och Ida fortsatta i ö-världen. Det var jättetråkigt att skiljas åt. Vi har varit med om såååååå mycket tillsammans. Alltså såå mycket. ALLT. Det blir inte riktigt detsamma att resa vidare, men vi har fortfarande mycket framför oss. Så vi gick ut och åt, först popcorn och vin i saccosäckarna till en svensk strandbar. Därefter åt vi god middag och kvalitetsmyste (dvs spelar aldrig rikrigt kort, gnabbas, väsnas, skrattar sönder) innan vi morgonen därpå sa hejdå när vi skulle iväg till hamnen.

Nu så! Den stora staden var helt okej men vi insåg nog där kärleken till beachen. Storstäder i all ära, men när det kommer till kritan finns det parasoxalt nog inte så mycket att göra. I varje fall inte i de som ligger i Asien. Inga charmiga promenadstråk eller parker (istället hemlösa hundar, halvskumma rökiga gatukök och enorma motorvägar). Shopping är typ det som funkar, och vi är ju på en backpacker-budget kan man säga. 

 

Därför var vi glada att komma till beryktade Phi Phi Island. Så mycket gott som vi hört om den här ön! Paradisstränder, klarblått vatten, berg och dunderbra fest. Fiona pratade om jenka på gatan som engagerat massa folk. Bodyshots, striptease osv in public. Gatan verkade bara festen liksom. En annan tyckte havet var så skitigt att det inte gick att bada i (kan se vad han menade nu i efterhand, havet var turkost men riktigt skräpigt). 

 

Vi hittade snabbt ett bra boende. Ett av de bekvämaste hostelena vi bott på! Fräscht, sköna sängar, draperi att dela av rummet med, spacious och de lärde sig snabbt våra namn då vi varje dag kom och förlängde vistelsen. Vi hittade snabbt vårat favoritfrukostställe, där man för en gångs skull kunde beställa ordentlig västerländsk frukost (cream cheese bagel och youghurt med bär yum). Och, vi hittade vår favoritbar. Eller två... En för lugna kvällar, Carlitosbar med fireshow, och en för förfest, en svensk bar med sjukt goda queen mojitos och dösnygg bartender. Disclaimer: vi hittade ett bekant paradise hotel-ansikte där. Jeppe Fröjd. Vi försökte få honom att  vara med på bild med oss och de svenska killarna vi hängde med. Efter att han spytt absint i baren ryckte vi tag i honom, snackade en del (till Ida sa han att han var på Phi Phi för att festa och ligga, hon frågade "hur går det då?" och fick svaret "inte så bra" Haha). Första dagen på ön visade Erik Segerstedt oss vägen in på ön dessttom. Coincidence, eller en B-kändis-plats? 

 

Allt som allt tror jag ändå vi var förhållandevis lugna. Inte så mycket buckets, snarare barhäng, jenka, livemusik, fireshows. Massa sol och bad på dagarna. Den mesta utflykten var väl att gå till den andra beachen. Nej, men vi gjorde faktiskt ett par turer. Vi hikeade oss den låååånga sträckan upp till the view point som var rätt tuff i 30+ värme. I början gick vi mycket bortåt udden, till andra stränder längs med kusten. Jag lyssnade mycket p1 om den fastspända flickan, läkare som döms för brott och blev allmänt provocerad och arg. Att det ska vara så svårt att hantera psyksjuka? Eller att bara vara läkare eller psykiatriker?

 

Hursom... Vi bokade även in en tur med flera öar. Väldigt bra faktiskt. Vi besökte bl.a. en monkey beach, snorklade i Ao Nang, klättrade på berg och hoppade från 8 m höjd (fyfan säger jag bara! Bland det obehagligaste jag gjort tro det eller ej), besökte Maya Bay (i DiCaprios fotspår där the Beach spelades in) och badade i självlysande plankton när det blev mörkt. Precis som i filmen. Häftig upplevelse!!