ruedelamode

Railay.... Alltså Railay. Jag vet inte vad jag ska skriva. Det här var ett riktigt failat stop. Nummer ett. Vi anlände med en större lite små-flashig båt som man var tvungen att byta till long tail båtar ifrån för att komma till land. Det var folk och väskor och arbetare och kö. Det var kaos. Eftertänksamma jag tänkte att de precis som de gjort med oss, markerat väskorna med klistermärken var de skulle. Den stora båten skulle nämligen vidare till Ao Nang efter vårat stopp. Så jag gick i Long tail båten som kom efter den Ida åkt i och inser väl på stranden, när stora båten åkt, att man själv skulle ansvarat för att sitt baggage kom med. Jaa..... Inga livsnödvändigheter den gången. Bara sand mellan tårna och svett precis överallt. 

 

Ibland tror jag nästan att ödet menar att saker ska hända. Menar jag tänkte precis innan jag lämnade stora båten att jag för säkerhetsskull skulle fråga om väskorna. Men avstod. Varför? För att jag skulle missa väskan. Jag hade frågat dem tusen andra saker tidigare under själva resan. Det var inte så att jag var varken trött eller blyg. På morgonen innan hade vi dessutom funderat på om det inte skulle vara så att vi skulle åka med en liten long tail hela vägen. Därför satte jag på mitt knall-orangea regnskydd på väskan. Vi har åkt till småöar där det potentiellt hade kunnat vara long tail båt förut, utan att ha satt på regnskydd. Varför hände det att jag satte på det just nu? För att min väska skulle sticka ut ur mängden och på så sätt med hjälp av beskrivning kunna komma tillbaka till mig. Varför hände det att jag fick klara mig utan packning en dag/natt överhuvudtaget? För att det är en nyttig prövning kanske. 

I övrigt på Railay bodde vi på resort första två nätterna. Åt jättegod hotellfrukost. Badade i deras pool och läste massa. Vi flyttade sen till ett billigt rum lite högre beläget (i typ djungeln.... med 1000 trappsteg upp). Mot kvällen mådde jag illa. Riktigt illa faktiskt. Så illa att jag nog måste springa på toa igen faktiskt. Kanske kräkas också. Det var sent, mörkt och ödsligt. Jag sprang ner till de gemensamma toaletterna. Satte mig i ett bås, var riktigt yrslig och funderade på om jag kanske måste lägga mig ner på golvet trots smuts och väta. I samma stund börjar en man prata med mig utifrån. Frågar efter nån. Jag säger att du har fel person och det är upptaget. Så fortsätter han fråga om och om igen om det är upptaget is is occupied? och fråga om jag parle espagnol  Neej säger jag Leave!! Please leave!! Go away!!  Han är lika jobbig som jag mår illa - jätte. Han börjar snart banka och slå på dörren, rycka i handtaget utan att sluta. Jag blir rädd. Inser att han skiter i vem jag är. Han har hört att det är en ung tjej och han tänker bryta sig in. Fyfan. Jag känner hur magen vrider sig av matförgiftningen. Kan inte hantera honom också. Tre sekunder är han borta sen kommer han tillbaka med vad som låter som en nyckel och börjar mecka. Nu blir jag våldtagen nästan accepterar jag. Han provar med nåt annat verktyg. Jag känner hur väggarna i båset sugs in och tränger mig. Jag ser uppåt mot taket desperat. Ser att det är ett stort glapp där väggen mellan två bås slutar, och taket. Att det är stort nog för att klättra mellan båsen. Han slutar mecka med låset och örat uppfattar honom gå in i båset brevid. Nu är jag förlorad. I nästa stund slängs en tung hand över väggen, därefter ett huvud. Jag smäller upp dörren och rusar därifrån. När jag kommer in flåsande, svag, på vårt rum låser jag dörren, upprepar fy fan fy fan fy faaaan till Ida, och kräks. Igen och igen och igen. Fläkten brummar. Det är varmt. Varje gång fotsteg hörs utanför tittar vi oroligt på varandra och bara väntar. Inget mer händer, och varje gång jag måste springa ner på toan igen får Ida stå vakt. Fyfan.

Dagarna efter är jag magsjuk eller svag. Ida mår också dåligt. Dagarna efter gör vi absolut ingenting, förutom att svettas. Det har aldrig varit såhär varmt förut, och vi har ingen AC bara fläkt. Synd med Railay, där som ändå fanns en hel del att göra. Men det var litet, ganska dött och folk var skumma. No harm egentligen. Vi får komma igen på Langawi!