ruedelamode

Jag är tåget som ilande rusar fram över rälsen i 200km/h. Träd, toppar och dalar brevid fullkomligt uppslukas av hastigheten. Det är ingen stor krasch på gång som så, men just nu känner jag mig helt slutkörd. Det ligger typ 2 kg woth of tårar bakom varje öga och det är tungt att bära. Ända sen vi kom hem från Gili har en förkylning/influensa legat och pyrt bakom bihålorna. Väntat på att bryta ut så fort jag väl sänker hastigheten och låter det komma. Det gör mig så jäkla trött i kroppen. Samtidigt tär de tre senaste passen på starbucks med all kritik, stress och press jävligt mycket psykiskt. "Du måste bli snabbare Sofia". "På vadå? Kassa? Bar?" "Nej, p ALLT". Chefernas ögon finns precis överallt. "Vi tar inte ögonmått på Starbucks. Det är inte rutin. Jag vill aldrig se dig göra om det. ALDRIG". "Okeeeeeej boss...." Tror att jag är ovan att jobba, men jag är fan trött på att ta order. Hela jävla tiden. "Sofia, gör ett". Hallvägs in i ett: "Är du klar med ett eller" Plus"Gör två sen också" Okej. Sen gör du tre, okej?" "Och fyra. Nu. Sofia. Nuuu!!!" Det är stressigt och eftersom jag är ny får jag alla skitjobb. Typ köra 20 proppfylla soptunnor från ena änden av källaren till den andra. Brun sörja kletas stegvis ut över kläderna och håret att börjar drypa av svett. Armarna värker av ansträngning. Flytta blytunga däckmattor fram och tillbaka. Tiotals kilo. Moppa golv, Pressa pressa pressa för annars går inte den ingrodda smutsen bort. Hårdare. Det är fortfarande ingrott. Magmusklerna skriker av utmattning de också. Alla andra muskler likaså. Det finns ingen energi kvar i mig. 

Igår tror jag fan jag hade det värsta arbetspasset i hela mitt liv, alla kategorier. Jag höll på att somna innan jag kom dit för jag kände mig så sliten, för att sedan jobba till 00.30. Efter två timmar ville jag ge upp för att varken rygg, kroppen i allmänhet och psyket orkade mer. På förmiddagen innan hade jag pappa, ebba, Ankie, Bernt och Anna besökt farmors och farfars grav och planterat blommor. Det var soligt och blommorna blommade. En massa känslor och sorg som jag inte riktigt hanterat bubblade upp men jag kände inte att jag kunde släppa ut det. Med tankarna på jobb strax därefter, och omgivningen, kämpade jag mot tårarna och klumpen i svalget. Vi pratade härliga somrar, tryggheten hos henne, och hur dålig hon varit sista tiden då hon sorgligt nog kunnat hittas ensam på ett fik, mcDonalds eller annat sent på kvällen pga demens. Jag insåg att jag aldrig besökt graven tidigare eftersom jag varit så mycket bortrest. Vi tände två ljus. Två lågor som brann brevid varandra. Ett för farmor och ett för farfar. Och när jag såg den ena lågan svikta och inte riktigt vilja tändas, kände jag att hon kanske inte riktigt lämnat oss än. Då var det fan svårt att motverka glansen i ögonen. Det var sjukt men samtidigt väldigt befriande att höra Anna säga "Det känns liksom inte som att hon är borta, det kommer det nog aldrig göra. Hon var så bubblande som person och alltid med på allt vi gjorde". Suck vad svårt det kan vara att inse. Och smärtsamt. På min lediga dag åkte jag med pappa och Ebba till landet och möttes av ytterligare tomhet trots kusiner, mostrar och bebisar. Alla var liksom tystare än vanligt. När jag träffade Amanda, min kusins första barn, gick det upp för mig att jag kanske känner av en ålderskris. Hon var helt uuuuunderbart söt måste tilläggas!!! Men ingen in den äldsta generationen finns kvar. Mina kusiner i min generation får barn. Pappa och Ankie är äldst nu och Ankie har blivit farmor. Det är ju helt jävla sjukt. Vad gammal man är.  

 

Skulle bara vilja låsa in mig i ett rum och se serier eller filmer i tre dygn för att återhämta mig lite. Och gråta floder. Det är så mycket känslor kring massa saker som måste ut. Istället valde jag att konfrontera mamma och pappa med att åka till Australien i höst. Åh alltså man orkar inte... Jag orkar inte med att ha alla i rummet emot mig. Som pressar och säger att "jag inte förstår bättreee" typ. "Du tänker inte!" "Ska du gå hela livet utan utbildning?! Du förstör för dig själv! Livet går inte ut på att ha kul!!!" Osv osv. Som skriker på en och anklagar en för att vara oärlig och ljuga om mina skäl. Spelar det någon roll? Det blir för mycket. Jag kan inte komma hem från kritik på jobbet, till personangrepp hemma, flera dar i rad. Med sista droppen av ork i kroppen tog jag den här fighten. Det gick inte så bra. Tårarna brände bakom ögonen igen (de hade väl aldrig riktigt hunnit gå tillbaka) och jag ville bara springa därifrån. Typ rymma som när man var liten. Fyfan vad skönt. Varför ska man behöva förklara sig hela fucking jävla tiden?! Det är inte hela världen. Världen GÅR INTE UNDER. Det är inte hållbart att tänka att man inte kan ta ett år till för resor pga att "man hamnar efter". Det är precis sådana tänk som leder till utbrändhet. Där har jag varit och jag tänker inte hamna där igen.

 

De får tycka vad de vill, eller vara så oförstående de vill. Jag har inte ork att förklara mig bättre. Nu är jag helt slut. Man kan klara av att vara utmattad fysiskt. Man kan klara av att vara utmattad psykiskt. Men båda två, då är det fan tungt. Det kanske låter konstigt att det skulle hänga ihop, men det är min absoluta uppfattning. Jag vet att det fortfarande är mycket som är outtalat i Australien-frågan, jag är fortfarande helt jävla trött på starbucks, vet inte hur jag ska kunna sätta min fot där igen och jag har tio kilo ledsamhet och tårar bakom varje öga över älskade farmor som jag saknar så mycket. Och jag känner mig rätt dålig på det mesta efter all kritik. Jag hade fyra timmar ledigt imorse, de gick åt till att fightas emot mina föräldrar och att skriva det här inlägget för att lufta lite grann i alla fall. Nu ska jag åka och jobba på mitt andra jobb. Slit slit slit. Hej.