Så händer det igen. Som en flashback till en period som jag trodde var över. Eller klart den aldrig kommer vara över, men det var så längesen sist att hoppet i alla fall grott sig ganska starkt. En person i min familj mår inte bra. Inte på långa vägar. Personen mår helvete bland vänner, i skolan och hemma. Personen mår helvete precis överallt. Hela tiden. Och ibland bryter helvetet ut, som nu.
Att se någon man älskar må uppriktigt dåligt, är kanske bland det värsta man kan uppleva. Idag visade desperationen och förtvivlan sig igen. Med dunder och brak. Att en människas inre psyke faller samman, att det tar sig till fysiskt uttryck i form av verbal vädjan från botten av lungorna, är obehagligt. Skrik från djupet av dens själ, kraftfulla slag, rent utsagt våld, är obehagligt. Att andra går in och för att hjälpa genom att hålla emot, gör det ännu obehagligare. Det blir en kamp. Man märker inte ens längre tårarna som strömmar, ögonen som vädjar. Som ingripare får jag rop om att inte lägga mig i. Som betraktare känner jag hur benen snart viker sig under mig, får svindel. En persons psykiska sammanbrott sänker också de andras psyken till den djupaste botten. Alla balanserar på en smal lina, på väg att trilla av. Lose it. Man vill bara göra någonting. Alla är på gränsen till att vråla det mest sårande man kan komma på till någon annan. På gränsen till att börja gråta. På gränsen till allt. Det är för tungt att hantera, att skulden kastar runt på alla. Någon stormar ut. Nycklar vrids om i tändningen i carporten, och en bil brummar iväg. Någon orkar inte.
Jag vill kräkas. Jag mår dåligt. Jag vill att all vätska i varenda cell av min kropp ska rinna ut i form av tårar så att jag aldrig mer kan vara ledsen. Jag vill att självtvivel ska uttrotas från jordens yta. Och att desperation, förtvivlan, sorg, hjälplöshet, och all annan skit följer med. Man mår så fruktansvärt dåligt av att se, men inte kunna hjälpa. Det är en maktlöshet jag hatar med hela mitt hjärta.
Såhär i valtider ingår jag i någon form av gangsta-anda. Går runt med tung, svensk, väldigt politisk hip hop i öronen och rap'ar med. Älskar hip hop. Post'ar det bästa (och mest relevanta) här nedanför. Lyssnar, före valet, för att integrationen är en av mina hjärtefrågor. Efter valet, ja... det säger väl sig självt. Sånt jävla piss fitt skit-val. Ingen majoritet åt nåt håll, ingen stark regering, inget starkt styrt Sverige i framtiden. Och en oklar period av hopplös regeringsbildning, medling, händer som sträcks ut men som nekas. (Faller en S/MP-regering om några månader? Blir det omval?).
Inga feminister i Riksdagen, bara de gamla regeringspartierna som tagit upp jämställdhetsfrågan i syfte att få mer sympatisörer. Och så 12,9 % Sverigedemokrater. Greeeeit. Med handen på hjärtat kan jag erkänna att den förra regeringen gjorde ett otroligt bra jobb med Sveriges ekonomi. Men de missade nåt enormt på välfärden och utanförskapet. Ajja bajja, då kommer rösterna på missnöjespartier som SD som ett brev på posten.
"Memorera: Hjärtat är rött och det sitter till vänster."
Well hell. Har inte så mycket bilder från dagarna som passerar, men två:
Tre osisar:1) Regeringsskifte eller inte?2) Kaos i riksdagen, inget block får egen majoritet?3) F! vs SD. Vem får vågmästarrollen?(Och fyra. Kan moderaterna snälla inte fortsätta med egen majoritet i Täby? Nog med hybris nu.)
Idag är det nästan bara en vecka kvar till första dagen på den där oääändligt långa eran av ledighet och oplanerad tid i solen!!!! Waaaa
Jag är mer eller mindre fortfarande jävligt förkyld. Det kommer och går liksom. Efter en dag med roligheter kommer sjukligheterna som ett brev på posten. Är det inte trötthet så är det huvudvärken från helvetet eller mensvärk. Why? ? ? ? Ogillar skarpt att vara hemma och att inte egentligen göra nånting. Jäkla slöseri med tid. Dessutom - fyra veckor ledigt innan riktiga ledigheten - hur onödigt?
Har nu i alla fall tyyyp köpt allt inför resan och fixat det mesta. Så denna vecka som är kvar består väl mest av att träffa alla vänner jag vill hinna träffa (och inte träffat på aslänge!) samt att maxa tiden med familjen. Läs, exempel: Ebba ville hoste'a monopol/spelkväll inklusive pizzabak from scratch med familjen, eller dvs jag och pappa eftersom mamma inte spelar spel tydligen... Alltså ska jag börja baka pizza vid 5 typ. Jahapp.
Nu sitter jag i solen, käkar alvedon och funderar över det där jäkla ITYC-kort so blivit beställt till Australien istället för hem hit. Jäklars faan i helvete också... Det är också typ det mest dramatiska som händer just nu. Spännande blogg? Yesss box. Jaja, so long!
3 september idag! Igår var det prick ett år sedan vi stod nervösa på flygplatsen inför Norge. Waaaaaa
Börjar bli lite nerveous... Förvånande nog har jag en hel del ångest över att inte ha några planer. Det känns liksom som om det kommer bli svårt att bygga upp en kul vardag när man inte har "nånstans att gå" varje morgon. Eller nån plan. Är egentligen det som är hela finessen med den här resan, men det är också rätt så ångest-skapande. Jaja, lär bli dunderbra eftersom jag åker med två underbara vänner!
Tre osisar:1) Regeringsskifte eller inte?2) Kaos i riksdagen, inget block får egen majoritet?3) F! vs SD. Vem får vågmästarrollen?(Och fyra. Kan moderaterna snälla inte fortsätta med egen majoritet i Täby? Nog med hybris nu.) 
