ruedelamode

Dagarna flyter på. Ytterligare dagar och nätter på Gili präglades av försök till motion (läs: vi försökte simma runt ön utan någon framgång what so ever), bokning/planering framåt och såklart mingel på Lava Bar och spring längs bargatan på nätterna. En blessing att träffa folk som varit på ön 10-11 månader. Visserligen svenska diveing instructors, men ändå. Då känner vi oss inte lika patetiska som ränner fram och tillbaka hit stup i kvarten. Vi pratar bamboo tattoos, livet under vattnet, GoPro, Australien highlights, potentiell vodka joss-import. Jag rusar runt som en förstörd dåre pga tappat plånboken, vi räknar till hur många Eduardo vi träffat, fasar för bedbugs, pratar tyska (isch vil mit dier nicsh hausegan?) och kollar solnedgången med österrikare. 

 

Därefter begav vi oss till Gili Air för att fördriva tiden. Premiss 1, vi vill ju inte åka hem förrän om ett par veckor. Premiss 2, man kan inte stanna på Gili T i ett par veckor. Alltså åkte vi vidare för att komma tillbaka som sista stopp. Gili Air var i vilket fall inte mkt att hurra för. Litet. Lugnt. Inte så mycket backpackers. Så vi bodde där ett par dar i en tipi ellet vad man ska kalla det, åt god mat, solade, babade och typ det vanliga. Vi blev hur som helst snabbt uttråkade och åkte till Lombok eftersom vi hört till leda om hur mkt där finns att göra. Dagen innan insåg vi dock (eller Idas pappa insåg) att våra visum går ut om ett par dar. Fucking helveeete tänkte vi när vi stod vid busstationen på Lombok och fick veta att ambassaden var stängd pga röd dag. Alltså skulle vi behöva åka till storstan, Mattaram där ambassaden ligger, och ta in på hotell tills den öppnade. Eller så kunde vi åka till turist/backpacker-orten Senggigi dit vi tänkt åka från första början, men behöva pendla till Mattaram flera gånger för visa-fixet. De är ju tydligen inte så effektiva här att det går på EN dag heller.... Dessutom hade vi blivit på-lurade nån häst och vagn-ride från hamnen till busstationen för 50 000 rupiah. Inte mkt pengar, men jävligt segt när vi -sakta som det gick - åkte förbi resten av våra medresenärer som GICK. Freakin horse shit!! som Ida sa till de ansvariga indoneserna. De försökte hjälpa oss och tryckte sina mobiler i ansiktena på oss för att vi skulle prata med nån, vem vet vem (?). Inte konstigt att man blir grinig efter helvetesresa, dåliga nyheter och av att de lurar en på pengar. Väl på ambassaden ett par dar senare blev vi också utslängda pga icke täckta knän och axlar. Det löste sig dock när vi ändrade kombinationen av våra kläder och gick in en i taget. Lite grinigt av dem när vi åkt så långt och dessutom redan varit inne en halvtimme och påbörjat processen. Det var ju kanske bara hälften kvar och dessutom stängde ambassaden om en halvtimme. DÅ slänger dem ut oss! Tjena att vi skulle hinna gå bort till marknaden och köpa mer kläder. Men men det är deras normer och man får ta seden dit man kommer. Bara att försöka lägga det korta humöret åt sidan och respektera.

 

På Lombok gjorde vi i övrigt inte många knop. Senggigi var inte kul alls... bara indoneser, "stan" var utspridd och det var jävligt dött. Vi badade lite. Störde oss på indonesiska ungdomar som förföljde oss i vattnet. Letade efter glass (det fanns ingen). Pratade båtrutter, tvättade osv. Sen begav vi oss vidare till Lembongan utanför Bali som vi hört skulle vara bra av Phil vi träffat på Gili tidigare. Där var det lika dött men i en mer tropisk form kanske. Folk åker egentligen dit för att surfa eller dyka. Jag hade såååå himla satans himla gärna surfat, men det börjar bli lite tomt i plånboken så dessvärre blev det inte av. Förutom killen i dykstället på hotellet och barkillarna som jammade på kvällarna, pratade vi inte med nån. Vattnet var jäkligt ofräscht och strömt men on the plus side så hade vi ett väldigt bra rum samt hittade en cinema-restaurang dit vi gick typ varje kväll.

 

Nu är vi tillbaka på Gili T. Tja sålänge!