ruedelamode

HowdyHowdy

Kategori: Allmänt

 DISCLAIMER - JAG VET INTE VARFÖR BILDERNA I INLÄGGET ÄR SKITSMÅ - FAN ÄR DET FÖR FEL PÅ MIN MOBIL/FILFORMAT??....AJA lä
 

Australien so far:

Sitter nu i en hopsjunken bean bag i lobbyn på World Square Hostel i Sydney. Det är mörkt utanför fönstrena. Vi har precis lagat en svampsås/middag i det lilla köket. Det är samma hostel som vår kompis Sara bodde på förra gången vi var här. Ett år sen var det... Hur sjukt?! Det blev alltså bara en vecka i Perth ungefär. Lite kul för att Adrian precis skrev att han kommit tilbaka dit, Mitchell kommenterade på facebook ungefär ”Var ni bara där en vecka?” och Oscar kollar in med Ida med jämna mellanrum vad vi tycker om Perth. Perth. Pffffffrth.

Bland det första jag tänkte när vi landat var att det var så nära in till city från flygplatsen. ”Vad skönt!” Perth – staden på landet. Byn som snabbt expanderat och blivit ”storstad”. Största staden i West Australia, men också världens mest isolerade stad. Det är ju egentigen bara öken runt om.

Vi åkte längs tomma gator genom något slags China-town innan vi svängde in på hostelet, ett enplans-hus i trä. Ganska familjärt men slitet. Tankarna gick till de dagis man jobbade på ute i olika förorter i Norge. Lantligt med träväggar och bänkar. Under dagarna strosade vi på stan. Lokaliserade centralstation, butiksstråk, stadsdelar. Det fanns inte så mycket och det var alltid lugnt ute. Människorna som promenerade på gatorna, som satt på caféerna ensamma, som körde slitna skåpbilar, kändes så annorlunda. Asiatiska kvinnor i storblommade kjolar och spandex-tshirts. Påtända, smutsiga män med skägg. Ensamstående mammor med skrikande barn. Yngre män i lys-orangea västar och asfaltsbyggar-skor. Det verkar vara det man kan jobba med i Perth. Construction typ. Där finns det massa jobb. Men på de hippa klädbutikerna, de bohemiska caféerna och inne-restaurangerna finns inga jobb, för det finns inga sådana.

En dag begav vi oss till Fremantle som ska vara den marina, mer myllriga delen av Perth, vid vattnet. Där var det mer våran stil. Men det räcker liksom inte. Det är en liten förort. Hur ska man kunna sysselsätta sig där i ett halvår? Även om det skulle vara supernajs blir det ungefär på samma sätt som Gili. Och där höll vi i två veckor. Sen tröttnar man. Appropå det –

Hade det underbart på Gili T. Vårt andra hem. En kille vi lunchade med frågade oss om vi hade snorklat. Vi i kollade på varandra och ba ”INTE ENS DET HAR VI GJORT” (samtalet slutade med att vi pratade om Franklin sköldpaddan och Kiriko typ). Så vi gjorde inte så mycket alls den här gången. Hade som mål att bara dricka alkohol varannan dag. Det sprack typ på en gång. Det är ju egentligen det man gör på Gili. Går runt i sarong, indianbonanza-grej på huvudet, dricker ur buckets och tar ecstacy. Där är inte vi, men de rutinerade på Gili T har sin manér. Hursom var det väldigt härligt att träffa de vänner vi har skaffat genom månanderna vi varit där, och att skapa nya. Varva joss med schuffle-försök med Joe och Margharita på Lava. Mingla runt, träffa lite nya svenska ansikten (träffade bl.a. ett svensk tjej-gäng som var supertrevliga som slutade med att vi hängde med ganska många kvällar). Stanna till och krama folk på gatorna, försöka ragga upp killar på Sama Sama, shotta med dykinstruktörer på mojhitobaren mittemot. Spela beerpong på Jiggy Jiggs, stoppa isbitar innanför killkompisars linnen när de fokuserar, konstatera att Tim och Jimbo skulle kunna bli bästa vänner för de är fan lika sjuka i huvudet , men att de antagligen inte ens skulle minnas varandra för de är lika fucked båda två. Kungarna av Gili.... Alltså 2-liters buckets med ALLT i (inkl joss, svamp, ecstaacy, tomatjuice osv), en tredje gradens bröst-brännskada i form av en hästsko, att vara uppe 2 dygn i sträck – fortfarande full/hög  vinglandes i solen på stranden– det är fan heeeeeelt sjukt. Gili är inte bara ett paradis. Ön drar såklart till sig människor med destruktiva sidor. Det finns ju ingen polis, det finns ju inga gränser. För varje gång vi är där tycks vi lära känna människor med större drog-problematik än den förra. Man ska inte vara där för länge.

I alla fall. Vi hade det jättebra. Lite problem i början med att vår bokning på Gili Hostel hade blivit fel så vi fick bo i bungalows brevid istället, samt lite depp över att hostelkonceptet bannats på ön för all framtid. Synd. Speciellt mycket saknade vi rooftop’en den här gången. Men bar-gatan den sviker aldrig. Man får make the best of it. 

 Flyga massa
 The Rossatron (läs: vi träffade en kille som hette Ross och vi dog lite)
 Alltid jävla strömavbrott. Hursom, mysig terass vi hade. Pizz och vin på det. Inga konstigheter.
LITE PARTY BOAT BILDER. OCKSÅ DE ENDA NORMALSTORA BILDERNA (??)
 
 
 Häst?
 Kanske den enda bilden man ser någorlunda fräsch ut på
 Eftersom vi lärde känna Julien (lite halvt) och känner Juandi (ganska bra) fick vi både feta rabatten på party boaten och fick agera - vad det nu heter-girls, som häller sprit i folks munnar och uppmanar till body shots osv. Va väldigt kul faktiskt!
 Vet inte riktigt vad man boobs'en gjorde på party boaten. Såg inte till han sen...
 Unna-sig-middagar tillbaka på Gili
Tims mössa och en jäkla massa Joss
 
Så nu är det slut på semester och fest. Nu är det serious business som gäller. Lite svårt att fokusera dock efter att ha varit ledig så länge, fokusera i värmen, med jetlag eller vad det nu är som tröttar ut oss. Idag har jag i alla fall skaffat Tax File number tilll oss, researchat mobiloperatörer och banker, samt kollat lägenheter. Vi får väl se om det ger nåt. Just nu vill jag bara lämna hostelmiljön och ha boende klart så att man kan börja fokusera på jobb. Jag har inte sökt ett enda jobb än och jag känner att det veeeeeeerkligen är dags! Såg att Sbux hade 2 deltidspositioner (barista) available i hela Sydney. Hmmm..... Får väl se hur det går med det. Lär visa sig under nästa vecka. 
 
Vi flög Denpasar - Perth under natten (med byte) trött man blev sen
Fremantle var faktiskt ganska najs
Väl framme på World Square Hostel i Sydney!

 

I övrigt tyngs jag lite (eller ganska mycket) över saker hemifrån. Det känns som om lögnerna aldrig tar slut. 

Saker mina föräldrar berättat skett nu har i själva verket varit på gång i flera år, eller skett för år sen snarare än månader. Och fler saker verkar vara på gång, det märks liksom på sättet de undgår vissa samtal... Jaha. Samtidigt oroar sig Ebba för andra saker kopplat till sistnämnda. Hennes oro ökar min oro. Jag hatar att inte få veta och att inte bli anförtrodd med att man skulle kunna hjälpa till och finnas där. Det jag hatar allra mest är hjälplösheten i det. För jag vet aldrig hur pass illa nånting är, om det ens är befogat att oroa sig eller om jag har anledning att oroa mig mer. Händer det nånting hemma medan jag är borta går jag under. Jag googlar melankoli och läser om Freuds teorier. Det är typ det enda jag kan göra. 

Så jag är inte helt mentalt engagerad i att söka jobb och bostad just nu. Men man kan inte göra annat än att borsta av knäna och resa sig upp. Och bita ihop. Det blir bättre, i alla fall på ett materiellt plan med fast bostad och jobb. Därför hoppas jag verkligen att jag kan få jobba på Starbucks igen. Det skulle lätta mig så mycket att få jobba med nånting jag faktiskt kan. Där jag har stenkoll på ALLT och är rutinerad. Inte ny. Inte i utförandet i alla fall. Och där det kanske finns möjlighet att avancera för att man har jobbat där förr. Det är trygghet. Och det behöver jag nu.

Ps. I Perth har de verkligen dialekt. Howdy howdy och sånt.

 
 
 
 
 
 

Kommentarer


Kommentera inlägget här: