ruedelamode

Alltså jag har tänkt på en sak angående känslor och angående att åka hem. En av de stora anledningarna till sorgen över att åka hem är att jag absolut inte vill flytta hem. Dvs jag vill inte bo hemma. Jag vet att jag inte mår bra av det. Det låter jättehemskt och inte särskilt sunt. Det kanske är precis just det det är, men det är inget som kan lösas över en natt. Framförallt tror jag att jag mått så bra i Bergen för att jag fått en mer "lagom dos" av min familj. Det kanske låter ännu hemskare, men alla har olika relationer till sina familjer/föräldrar/syskon och jag tror våra relationer tar stryk av att umgås för mkt, dvs att bo tillsammans. Det betyder inte att jag inte älskar dem, men befinner vi oss under samma tak dygnet runt så går vi varandra på nerverna. Rejält. I alla fall några av oss. Därför kan man kanske tycka att jag borde förstå när jag hör ifrån Ebba, att mamma inte vill att jag ska bo hemma de första veckorna när jag kommer hem.

 

Men jag vill inte förstå.

 

Det gör bara ont.

 

Igen. 

 

Tydligen "måste" jag bo på Lisslö med pappa och Ebba (aka landet) i några veckor så fort som möjligt efter att jag kommit hem. Mamma vill vara själv och tydligen måste jag ta och packa mina resväskor igen. Flytta till ny adress igen. Efter 10 månader i ett annat land får jag tydligen inte bara komma hem och landa. Pusta ut. Jag är alltså inte välkommen hemma.

 

När jag hör ebbas röst förklara genom öronsnäckan på skype inser jag att det här har hänt förut. Jag tänker på förra sommaren, när mamma bett om exakt samma sak. Att hon vill vara själv. Eller bett och bett... krävt. Det är inte som om jag har något val. Jag tänker på alla de gånger hon besviket sett mig i ögonen och sagt att jag är otroligt jobbig att bo med. "Det är stressigt att bo i det här huset när du är här" "Det är för mycket sofia..." "Jag måste få egen tid.....".

 

Jag tänker på alla gånger jag blivit besviken. 

 

OCH jag tänker på alla dagar när det varit bra under en väldigt lång period. När ingen besvikelse funnits, inga sårande ord uttalats, på väldigt länge. Det vill säga alla de gånger det var så länge sedan att jag inte kunnat minnas nånting dåligt överhuvudtaget. Dagar när jag helt enkelt tänkt att "Allt är ju bra, och har ju alltid varit det". 

 

Så nästa dag står man där, med en klump i halsen för att man inte får komma hem. Hur älskad känner man sig då? Allt jag kan förmå mig att känna är en stor fet besvikelse. Igen. 

 

Måste man hålla kontakten med människor som gör en mer ledsen än glad? Nej. Jag vet att man inte behöver det. Jag är så smärtsamt medveten om det. Men när det kommer till ens familj blir det jäkligt svårt. Det är ju inte som att någon skadar någon eller menar illa (har dock säkert skett en och en annan gång, men är inget som sker kontinuerligt). Är det då inte lite väl dramatiskt att säga upp kontakten? Jag menar att det är det. 

 

Men hur fan gör man för att skydda sig själv ifrån att bli bränd om och om igen? Ska man behöva tänka det värsta om en person för att slippa bli besviken när den beter sig som skit? Jag vill inte behöva göra det. Jag vill tänka mig människor i min omgivning som det bästa jag kan! Men då slutar det bara i besvikelse. Jag ser ingen tydlig lösning på den här problematiken, annat än att prata prata prata, som alla säger så fint. Det låter så lätt. Så himla enkelt. Men jag vet inte. Det är svårt att prata med någon som inte vill prata tillbaka. 

 

Tiden får väl tala, och tills dess får jag väl bara försöka hitta den där lagom'a dosen.

 

 

Riktigt gamla, bestående, nya fräscha ,supernära och supersupersupernära -- saknar er!!! KÄRLEK! (vem försöker jag lura, kan lika gärna låtsas som att det är alla hjärtans dag som midsommar juu :p) 

Naaaaeeeeeeee... det var ett jäkla tjat om att vara nere alltså, men nu är jag där igen. Det är midsommar idag och jag sitter (halvt sjuk/halvt utbränd-sliten från jobb) hemma i sängen och har inga planer på att gå ut. Eller att på nåt som helst fira. Inte ens planer hitta på nåt kul för att det är fredag och jag för en gångs skull har hela helgen ledig. Skulle gärna göra det! Sjukt gärna. Är uttråkad som faaaaaaaaaan, men har egentligen ingenstans att gå, själv. Patetiskt. Riktigt jäkla inlagd depp och party frestelse blir det på mitt midsommarbord i år. Fy fan. Hade hoppats på en utgång/middag med starbucks-gänget imorn i alla fall, men ser ut som att många fortfarande är bortresta då, så blir på måndag. (Yeey för mig som jobbar åpning dagen efter och måste upp 05.00!). Så ingen utgång i helgen alls, alltså. Meeeeeeeeeeeeeeeeeh

 

Får köra dubbel-all-in nästa helg när Ida kommer hit istället då. Ingen klagan över den helgen, men faktum är att jag åker hem om 9 dagar! 9 DAGAR! 9 FUCKING DAGAAAAR!!!!! Helt sjukt. Då vill man ju inte precis sitta inne och ruttna.... buhu. Som jag skrev till Ida: nästa helg, då ska jag dricka mig numb från mina sorger och bara ha så jävla kul. Like there's no tomorrowooooo

 

 

 

 

 

 

 

Sitter på rummet. I kollektivet. Livs rum. Bland kaos. Hon har tusen saker (kläder) och jag har kanske tio tusen saker. Summan av kardemumman är lika med stök. Typ som mina tankar just nu. Alltså det råder känslomässigt kaos i mitt huvud just nu och jag vet inte hur jag ska reda ut det. Som nämnt tidigare: jag har ångest och är genuint ledsen över att jag snart ska hem. Är peppad över att Ida ska komma hit och att vi snart ska till australien. Men sen tänker jag att jag ska hem och faktiskt vara hemma ett ganska långt tag. Blir nere igen. Är utled på starucks, sen blir jag glad när jag inser att jag snart ska sluta. Men den deppig över att det blivit halvstel/dålig stämning över att jag nyss sagt upp mig. Glad att australien kommer med säkert MASSA nya spännande möjligheter och människor. Otroligt, hjärtskärande ledsen över att det betyder att lämna spännande möjligheter och människor jag tycker om här. Summa summarum: det är stökigt just nu.

 

Till råga på allt (det här kanske inte låter som en så stor grej men skit i det) så har distriktschefen för starbucks kommit med sina resväskor ifrån Oslo, hit. Hon och sitt possy är i cafélobbyn hos oss ett par timmar varje dag. Ett par timmar varje skift av mina skift. Och hon är en bitch. Alla hatar henne, är rädda för henne och hon hatar alla oss. Verkar det som, eftersom hon skäller ut alla och är så jääävla petig. - bitchig. Fick världens utskällning igår över att jag hade svarta tights på jobb (fast flera andra har det också så jag trodde det var ok). Utskälld framför mina två andra chefer, några andra till, plus mina skiftledare som fick säga till mig att jag skulle "gå och prata med henne". Hon hade tydligen sagt att jag var tvungen att NU logga mig ut och gå och KÖPA ett par byxor. "Nuuuuu!". Sen går jag och pratar med henne. Hon stirrar stint på mig och vekrligen ställer mig mot väggen när hon säger "hur länge har du gått sådär?......". Hon verkligen väntar på ett svar. Sen idag ger hon beröm till Paul (oväntat! och såklart väldigt kul för honom) och tillägger att han är så bra "i jämförelse med de andra, för de andra gör ju ingenting". Då har jag stått och slitit som bar support åt honom i flera timmar, och det är mig hon syftar på. Tack för den alltså. Vet inte varför, men det tog verkligen hårt på mig, den kritiken. Jag brukar normalt sett, i relativt stor utsträckning, skita i vad folk tycker om mig. Speciellt när det är någon jag ogillar. Vem fan bryr sig?! Hon kan dra åt helvete. Förstår inte varför jag tar åt mig... Antagligen är det för att jag stannat kvar själv. Kanske är typ nån form av brist på gemenskap/omtanke/kärlek från sin omgivning som kommit nu när jag känner mig lite ensam. Inte mycket självkänsla kvar nu alltså. Eller så är det bara hormoner, i dont know.

 

Jäklar vad jag är trött på det här jobbet alltså. Dels, som sagt för att jag sagt upp mig och tycker mig känna av en kyligare attityd gentemot mig av mina chefer (kan vara inbillning). Men också för att jag, alltså på riktigt, LACKAR SÖNDER över hur jävla dumma i huvudet kunder kan vara. Jag har stått mycket på kassa nu sista tiden, och verkligen insett hur otroligt bra kunderna på starbucks är på att vara otydliga. Två damer släntrar fram till kassan och ba "Hej. Jag vill ha en kaffe latte" "Aa okej, sitta här eller ta med?" frågar jag. "Sitta här" svarar en av de. Den andra står två meter bakom och har jag knappt sett. "Vilken störrelse?" frågar jag. "Medium" svarar damen. Så ba "Aa okej det blir 47 kronor" säger jag. Hon betalar, får kvitteringen och sen två minuter senare kommer hon fram och klagar: "var är den andra?" "Vilken andra?" svarar jag. "Ja men vi beställde ju två!" säger hon drygt. Alltså hur fan ska jag kunna veta att du ville ha två när du inte sagt ett ord om det??!?!?!? Sen kommer nästa kund och ba "ööööhhh jag vill ha en mocha frappuccino". Sen sker samma dialog igen (sitta här, störrelse, blir si och så många kronor). Sen statear kunden "aa men min brownie då?!" Man ba "alltså vaa, du har inte sagt ett ord om nån jävla brownie!!! Fattar inte hur folk tänker. De tänker att de ska ha ett och två, så säger det bara ett. Jag kan inte läsa tankar. Dessutom blir de irriterade för att man inte knappade in smoothie-glas-flaskan som de hållt i handen under hela köpet - hållt i handen bakom disken som jag omöjligt kan se! Självklart måste jag be om ursäkt om ba "Oj beklagar missade det" nu får vi göra om och lägga in den också. Beklagar". Det här sker med kanske var fjärde kund. Orkar inte. Jag ser mig själv som en person med väldigt mycket tålamod och som sällan blir irriterad eller ryter till. Men alltså det här är fan jäääääävligt nära damputbott alltså. Så JÄKLA irriterande. Och så den där jävla bitchen till chef som snosar runt. Blää

 

Hah, skriva av sig ilska... works helt ok. 

 

Imorn blir det jobb igen, och fram till fredag. Sen i helgen ska jag verkligen försöka få till att den där middagen/dra-vidare-till-en-bar-grejen med starbucksgänget ska bli av. Känner att jag inte haft riktigt roligt på flera veckor och känner också att jag behöver lite gemenskapkänsla. Behöver klicka med andra. Utgång får det bli alltså. Måste. Sen har jag en jobbvecka kvar, och så på fredagen kommer Ida och jag är ledig. (Såååå pepppppigigigitt!!). Sista helgen! Sen åker vi hem, kanske för gott (kom igen jobb här i september kom igen). Det spåret behöver vi inte ens gå in på, utan nu ska jag försöka ta nya tag och dra i bromsen på den här känslo-bergochdalbanan. Mer positivtet i livet! :)

 

 

 

Har ångest. Som vanligt.... men mest har jag ångest över att jag inte har skuldkänslor över diverse dumma, dumma, dumma saker jag gjort senaste veckorna. Så mycket dumt som jag gjort. Förut betydde dumt kanske att lägga nyckeln i brevlådan åt Ida och maria (alla fattar väl att den blev stulen sen), eller att glömma alla matlådor man slitit med att laga - utanför kylen under natten. Nu betyder dumt moraliskt fel. Fel fel fel. Men jag har inte så mycket ånger, utan bara en känsla av förakt mot mig själv för att jag tydligen inte har skuldkänslor över saker jag gjort som är otroligt fel. Ingen moral har jag heller tydligen. 

 

Äventyrade en vänskap pga en stupid kille, var allmänt oansvarslös, gjorde nåt dumt med en annan (upptagen) kille med vilken jag borde hålla en professionell relation (kan man ju iofs konstatera att det inte varit på ett tag...). När jag varit ute och flängt i tisdags (varit ute, sovit borta, bestämt mig för att ringa in mig sjuk på jobb i sista stund, (dumt!) kommit hem vid 10 p morgonen) och åkt hem på bybanan missade jag att köpa biljett. Det gör man iofs aldrig här, inte om man åker buss i alla fall, men de som plankar har i vart fall skyss-appen som nödlösning. Det har inte jag. Oturen slog till och jag fick en bot på 750 nok. Yäää. När securitas-vakten bad om min adress för faktura, visste jag inte vad den var (pga precis flyttat), så jäkla pantat haha. Ytterligare en DUM sak. Vem får en bot på bybanen?!??!?!?! Onödig risk.  

 

Låste inte dörren till lägenheten innan jag lämnade den för äventyr ute på byen i lördags (hade ingen nyckel så varför skulle jag? men borde kanske sagt till de andra att de skulle låst efter mig). När jag kom hem bakis på söndag eftermiddag reagerade jag inte ens på att det var bombnedslag och kaos-stök i kollektivet. Det brukar ju vara det... (var antagligen dessutom halvt chockad över alla dumma grejer som hänt). När jag varit inne på mitt rum i kanske en timme, på skype med kompisar, knackar Tale på och ba "Sofia kan eg snacke med deg, det er veldig viktig". Så säger hon på ett väldigt rakt sätt "det har varit inbrott här i natt". Nicklas och Andreas har fått datorer, headset och andra tillbehör för 15-20 000 vardera stulna från sina rum. Nyklarna till tales moppe sitter i tändningslåset så de har antagligen försökt stjäla den men misslyckats (hade varit 100.000 borta om det varit så!). Dessutom ligger det en pistol slängd på golvet i vardagsrummet. Vet inte om det är ett soft gun eller en riktig, men oavsett så kunde den gjort ganska mycket skada om Tale eller Adrian, som var hemma och sov under tiden för inbrottet, hade gått upp för att kolla vad det var som lät. Nu får vi inte röra nånting förrän polisen kommit (kan vara bevismaterial). De har tydligen ringt polisen massor med gånger, men de verkar aldrig komma. Eller bry sig särskilt mycket. Så jäkla obehagligt. Alltså fy faaaaaaaaaaan

 

Men vi bor ju i Bergen. Vardagsmat. Framförallt om man bor precis vid parken, drogernas/ langarnas /heroinmissbrukarnas /illegala marknadens högkvarter. Känner mig lite rädd nu... ska göra aaaallt för att se till att ALLTID ha dörren låst. Även på dagen. Tur att inte jag blev bestulen på nåt. Men dodged a bullet där... Och obehagligt om jag hade varit hemma för jag hade antagligen gått upp och kollat vad det var som lät. Never again alltså. Så jäkla dålig stämning här hemma nu, alla verkar skylla på varandra över vem som var dum nog att lämna dörren öppen under natten. Förstår verkligen att folk är pissed, för det suger verkligen för de som råkade ut för stöld. Men det är lite jobbigt att vara här nu. Framförallt för att jag har dåligt samvete över att det kanske var jag som gick sist.

 

Jajaja... drama, drama. Lots of drama. Som vanligt här... fast ändå är jag så jäääääävla uttråkad att jag vet inte var jag ska ta vägen. Just pga det kommer jag säkert fortsätta att göra dumma saker. Det tror jag.

 

Fan.

 

 

Jag måste hämta andan. Vet att det här inlägget kommer vara det töntigaste och mest kocketerande inlägget jag säkert nånsin kommer att skriva. Tårarna rinner medan fingrarna knappar på tangenterna. Ni ser vilken töntig text. Men jag måste bara skriva av mig. Jag är inne i ett vakum där allt är tomt förutom vad jag ser som ekon från allt som varit och som inte längre kommer att fortsätta. Den som läser tänker säkert att jag är överdrivet känslosam. Men jag kan inte förklara känslan av att kanske den bästa tiden på jääääävligt jäääävigt länge, är slut. Konkret slut, den sekunden jag tog mina packade resväskor nån annanstans och Ida klev ut ur lägenheten, på ett flygplan som går långt långt bort. Skit i att det är baaara sverige, det är fortfarande inte här, i nuet, där jag vill vara. Tänker om och om igen "vad fan har jag gjort?!?!?" "Jag kan inte vara kvar i tomheten efter alla glädjerus, spänning, hysteri-skratt och samhörighet - ensam. Det spelar ingen roll att det bara är en månad.

 

Den senaste månaden som gick var hur lång som helst. Det skedde såååå mycket. Vi har varit så fruktansvärt bra på att ta till vara på ögonblick att varje dag har varit som en vecka. Vissst, jobba är inte så kul. Tvätta är inte så kul. Att bli utelåst är inte så kul. Och så vidare. Men jag kommer inte ihåg nåt av det som jobbigt, för vi har verkligen seizat every single moment att göra det så jäkla kul som möjligt. Dör av sällskapssjuka på jobblunchen - snacka på tel med Ida hela pausen, sortera färgtvätt - i caaaant believe it white girl got some ass i wanna see it - sång och axeldans gör allt kul... utelåst - upphämtade av nya vänner som ställer upp med sovplats, filmmarathon, mat och askul sällskap. Som denna veckan varit vill jag alltid leva. Ledig måndag, steka i underbara parken på festplassen - som miniparis med pavillioner, blommor, dammiga grusgator och massa sommarklädda männisor i den stekande solen med vattnet glittrandes bakom. Tisdag, jobb. Uppe med tuppen i soluppgången, slutar 14, hämtar upp nyckeln på BIT och tar min isiga Starbucks cool lime refresha och steker i solen, med senare sällskap av vapendragaren. Middag med teknikmagasinet-gänget på kvällen, där det sveps öl, faceswappas, kiknas av skratt och bomber släpps. ( = En av de andra som jobbat där för några veckor sedan visar sig ha stulit varor från butiken för 10 000-tals kronor.... som vanligt, mitt i händelsernas centrum, det är Bergen det...). Kommer insläntrande på dörrmattan vid ett/två på natten och upp fyra timmar senare för jobb i sol-upplysta kjöttbasssaren. Onsdag. Lagar massa mat, kanske tog nånting på nån uteservering ute... minns inte riktigt. Eller om vi gick ut. Torsdag, kristihimmelfartsdagen (alltså norska....), lediga. Vi möter upp kompisar för att ta en eftermiddagsdrink på en stor balkongbar med riktigt bra drinkar. Myser i filtar i solens sista timmar, innan vi går hem och kör rave-party med lapdance-mania och allt inkluderat hemma hos oss på våra 25 kvm. Vilken jävla anamma, det dansgolvet alltså. Alltifrån denna, denna och framförallt denna låten med brummande bas i högtalarna. "Aaäääeee jag orkar inte den här låååten assååå". Blev titanic-imma på fönstrena t.o.m. Och en av killarna vart utelåst i en halvtimme säkert, erkände t o m att han va "rädd som fan och tänkte seriöst på att GÅ hem. Aa.. spårad, halvt onärvarande kväll med andra ord.

 

Morgonen efter vaknade vi alla hos oss, tog bilen och köpte korv och engångsgrill. Höll på att dö av baksmälla i den typ 30grader varma solen i parken. Ida och jag vart tvungna att bada halvt i fontänen, eller kanske behövde vi bara snacka lite skit om att allt det här härliga is about to end. Forever. Dramatiskt igen... Det var fredag. Lördag, jobb, slutade tidigt, hem och duscha i solupplyst lägenhet (alltid sol och värme nu alltså), laga fräsch lax med Ida och hennes syster som var på besök. Sen gick vi ut och drack goda mohitos och daquiris på Jacobs All takterass, med infraaavärmeee (internskämt) och filtar. Sååå mysigt!! Tog en varm sjokoladefondant med bär också. Såå gott! Sen stod vi typ en timme i ett stinkande pissoar-rum på gatan vid festplassen för vi skulle försöka oss på att pranka killarna igen. (damn it vi failar ALLTID). Så drog vi till Finneganns, spelade biljard, dart, muckade gräl (seriös tävling alltså) och bara myste. Melankolisk kväll eftersom det var den sista. Där kan man snacka dags-att-seiza-the-moment. Och det gjorde vi verkligen.  

 

Vet inte riktigt varför jag beskriver just den här veckan egentligen, men jag tycker den sammanfattar det senaste året, öhhm menar månaden, ganska bra. Vi har verkligen bara gjort EXAKT det vi känt för. Det har ofta börjat med att vi spelat nåt jävigt bra dunkadunkahögt i högtalarna hemma i pyjamas på en onsdagkväll, dag före jobb 06.30, men så har vi ändå gått ut och kanske supit en massa, träffat folk, kompisar, jobbkompisar, efterfestat, sovit en timme osv. Nuet, jobbet och livet har kunnat få samsas på ett helt fantastiskt sätt och det har funkat sååå himla bra :)

 

Nu känner jag mig bara tom som sitter ensam på soffan, sista kvällen i vår (tomma) lägenhet och lyssnar på musik som får mig att tänka på de senaste veckorna. Nostalgi. (Maria varför missade du allt det här?!??!!?) Ikväll måste jag packa alla mina grejer, slänga en massa, bestämma om jag ska behålla Idas högtalare till exempel, packa en massa fryst mat för att ta med mig till jobbet kl 6 imorgon bitti, eftersom lägenheten ska vara tom och städad imorn direkt när jag kommer hem från jobbet. Fan. Sen får jag bara försöka se till att göra den här ensamma månaden, i skuggan av allt det fantastiska som var (alltså hur fan summerar man åtta månader i - ja nog fan en av mina favoritstäder - utan att känna en bäcksvart sorg?) så bra som möjlig?! Måste också lösa hur jag ska säga upp mig, hur jag ska lämna allt med teknikmagasinet som jag också älskar som fan, boka flyg, få packningen att gå ihop när jag måste ta mig hem på egen hand osv. Alltså jag är så otroligt deppig just nu. Känner mig som en zombie som går runt, med en blick som inte går att fånga, och ett tungt hjärta. Bläää

 

Nu skiter jag i det här inlägget. Orkar inte. Bildbomb. 

 Typ känslan nu. Eller så tänker man på alla gånger vi dansat inlevelsefullt, med nåt glittrigt i blicken till den här låten med moppen i köket..

 

 

Vet inte varför vi börjat festa till den här låten alltid helt plötsligt, men den är jävligt bra

 

Låt som går på repeat när Ida är Dj. Vilket är gaaaanska ofta.

 

1.30 in i låten. Bäst! Alltså vi har blivit så jäkla grova...

 

Det närmaste man kan komma en sammanfattning av den senaste tiden är den här låten. Helt freaking jäkla underbaaaart