ruedelamode

Time flies!!! Men vi har varit med om lite grann i alla fall:

Kategori: Allmänt

  • Kommit till Perth. Känt typ såhär:
 
  • Bott på värsta super-lant-hostelet
  • Förstått att många jobbar farm där eftersom det bl.a. fanns flera hundra liter jordgubbar i kylrummet (och nallat ett par till frukost)
  • Tyckt att Perth är lite deppigt, dött, har lite för många väderkvarnar, tomma gator, konstiga människor och omoderna butiker, caféer, promenadstråk. You name it. 30 år efter resten av västvärlden...
  • Tagit risken att satsa på Sydney istället.
  • Bott på hostel (igen! Såklart!)
  • Ätit sausage rolls, scones och annat som är poppis här i aus
  • Ätit otroligt mycket cup-cakes i en period från Idas jobb "Cupcakes on Pitt"
 
  • Fått jobb på starbucks
  • Haft lyxen att ha kollegor från mexico, brazilien, nya zeeland, kanada, tyskland, tjeckien, frankrike australien osv.
Underbara härliga kollegor och chef!
 Det är en liten bit att pendla mellan Bondi och stan ändå
  • Lärt mig australienska versionerna på kaffe (tro mig de är inte samma....)
  • Lärt mig hantera australienare (nej det är inte lätt att förstå vad alla säger vid kassan) samt deras oändligt antal (konstiga) namn och slang
  • Blivit tjenis med stammisar. Snackat vad som hände på nyår, huruvida man kan fucka med australienarnas standard-fras ”Hey how you're going”, pratat nomad-planer och resedrömmar osv.
  • Bott högt upp i skyskrapa mitt i world square
  • Använt i husets privata, lyxiga pool + gym, bastu, bemannade reception
  • Blivit utelåst och kilat genom folkmassorna i stan i badkläder och blöt handduk för att hämta nycket..
  • Haft flatmates
  • Stökat runt på stan på Halloween (heeelt galet i butikerna!)
 
  • Träffat flatmates och bekanta på stan på nyår, utanför Idas jobb osv. Man inser att världen inte är så stor även om det bor 4 miljoner i Sydney
  • Fått sjuka presenter av flatmate. Tex iphone 5 och en tv-skätm, samt suggestion att vi kan ta en av hans tvättmaskiner och torktumlare till vårt nya place
  • Insett att vår andra flatmates rum egentligen var en balkong där man tejpat för svarta sopsäckar för partier som inte var skyddade av vägg. Samt att den tredje flatmatens rum i princip var ett förråd mitt i huvudrummet.
  • Stört oss på och insett att alla inte håller samma hygien-standard som vi svenskar, faaaaar away.
  • Varit på svenskar i Sydney-häng med massa random swedes på en beer garden
The Beresford Hotel
  • Insett att många australienare är lika amerikaner i kostväg. Det är väldigt mkt läsk, smågodis, snabbmat, energidryck osv. Halvfabrikat. Massa socker i kafffen. Och en hel del med farlig bukfetma, tex vår ena flatmate.
Mycket bagels, mycket rödbetor...
  • Betalat hyra, avslutat kontrakt osv i ett hörn på gatan med person som ser sig flyktigt omkring hela tiden osv. Gränsen mellan vad som är svart och vad som är vitt när det kommer till både boende och jobb här, är inte lika klar som i Sverige.
  • Varit på american style red cups home party i Sydney-förort i väldigt amerikanskt hus
"Mitchel!!!"......
  • Blivit set up där med samma kille kanske 5-6 ggr under en kväll, och skrattat tillsammans åt det..
  • Glömt mobilen i badrummet där, och inte sett den sen dess.
  • Druckig massa goon och rödvin (är liksom det man dricker här om inte australiensk öl typ VB)
På Beach Road i Bondi
  • Flirtat massa
  • Träffat/sett massa killar som är sjukligt lika folk vi känner (alltså så många Oscars, Remcos och Jimmys...)
  • Varit i kontors-skyskrapa (visserligen på sort of jobbutbildning men ändå, man måste ju ha vart uppe i en av de där jättarna nån gång..)
Stor stad....
  • Firat jul på Ikea, i svenska kyrkan, hemma och på jobbet (starbucks red cups events, erbjudanden, julmusik,..)
Försök till att få lite julkänsla i värmen
Nästan lite norge-känsla till vänster. IKEA pepparkakor.
 Försök till julkort i köket med selfie-stick
 Krångel med att försöka hitta ny room mate när Emma skulle lämna för Melbourne...
  • Firat nyår i Darling Harbour med sjuka fyverkerier och massaaa folk. Tydligen kommer över en miljon in till Sydney stan under nyårsafton-dagen. Topp bästa/coolaste platserna i världen att fira nyår är tydligen Sydney bland högst rankad! Det märks på fireworks-showen osv.
Mot Darling Harbour!
 
  • Solat och badat på Bondi Beach
Ett av alla strandhäng
  • Flyttat till studio i Bondi Beach
Bilder till visning. AAAaaaldrig så städat annars
  • Hört om en shark attack i Bondi när vi var där (ingen skada dock) och inte blivit rädd att bada
  • Varit på nya stränder som Coogee, Watson's Bay och Maroubra
  • Åkt taxi-rutt för 5 dollar
  • Åkt från en klubb till en annan, tvärs över stan, runt massa, tappat kollen och kommit ut precis där vi bor. Dvs insett; sydney är inte SÅ stort.
  • Haft två olika inneboende i vår bondi Studio. Mysigt och fixigt!
Fina room mates
  • Betala hyra + få lön veckovis
  • Haft skrattsalva i 15/20 min med Sam på jobbet, totalt skämt ut oss framför kunder när varje försök att vara seriös (och krav på!) brister och skratt-tårarna strömmar
  • Hängt med jobbkollegor på salsa-bar, druckit mojhitos och dansat inpå småtimmarna
  • Experimenterat lite med stil
  • Handlat lägenhetsgrejer på IKEA, haft jul/chokladkalender, glittriga champagneglas osv
  • Haft bullerhosta i 3 månader
  • Haft otroligt stora/svullade/allergisk-reaktions-myggbett
  • Skypeat..... kanske lite för lite
  • Sprungit coastal-walken från Bondi till Bronte (lika mäktigt varje gång)
  • Träffat massa nya vänner. Insett att det inte är så svårt att ragga upp nån på facebook-gruppen eller tex på visning av vår lägenhet.
  • Blivit utfrågad på dejt av arbetskollega om och om igen (stelt som bövelen)
  • Käkat fish & chips på stranden vid solnedgången i Bondi
  • Fått höra massa fina ord från regulars på jobbet (ok så jag har inte fått några presenter, men VI har..)
 
På, och utanför jobbet. Härligt att kunna sitta på kajen under rast.
  • Utsått extremt blandat schizofren-väder. Spöregn, hetta, hagel, strålande sol...
 
 
 
  • Åkt Luna Parks version av frittfall, i tron om att det var lilla frittfall. Och såklart haft en otroligt härlig dag med Renata och Sam från jobbet!!
 
 
 
Clown squad. Och Sam som har clown-fobi. Men det gick bra. Tjejen i rosa viskade bakifrån "Now you can't see me..."
  • Blivit jäkligt solbränd
Lite överdrivning på instagram... men ändå.
  • Gått/åkt på upptäcktsfärd på egen hand, och tillsammans, i/runt stan. Surry Hills, Paddington, Tempe/Newtown, Maroubra, Coogee Beach osv.
Paddington
Watson's bay
  • Sprungit massa gånger i otroliga Botanic gardens
  • Varit med om otrolig hetta/torka så att vindarna bokstavligt talat känns som om de kommer från en hårtork rakt i ansiktet.
  • Sovit över i ett riktigt jäkla australienskt hem med öppbara väggar, surfbrädor och gitarrer som står lutade mot väggarna...
...efter en mycket festande
Och jag har gett mig själv diagnosen "tids-dyslexi" för att jag inte kan hålla rätta tider. För tidigt, för sent, och tror jag att jag började kl 4 när det i själva verket var kl 2. 
  • Blivit uppraggad på bussen på väg till jobbet (precis sånt som man tänker händer här men inte i sverige!) och blivit uppmanad ”Möt mig på den här restaurangen kl 3 pm” ”Kom till det här hotellet när du slutat jobbet” osv.
  • Varit på en australiens kyrkomässa i Hillsong med väldigt mycket ”Jesus LOOOVES you” och faktiskt otrolig konsert/livemusik
  • Hittat nytt favorithäng/bar/rooftop under Sydney Harbour Bridge, ett gammaldags hotell.
  • Gått på Salsakväll på flashiga Argyle
 
  • Snubblat in i bussen (dvs på tröskeln i dörren, precis framför busschauffören och PÅ tjejen framför). Japp, ibland är det så kvalmigt varmt att man blir slapp i benen.
  • Ätit jäkla massa för god gelato (enda glassen som finns här nästan – gudomlig!)
  • Anammat ”Hey how are you.” frasen
  • Alldeles, alldeles för många gånger inte fattat vad kund/kollega/australiensk kompis sagt efter att sagt ”what?” fyra gånger, och lämnat det STELT.
  • Blivit otroligt lättad/glad/lycklig över att bonda med andra nationaliteter över att vi delar samma problem och känna att ”det här samtalet är såå enkelt och avslappnat”. Vi är båda tålmodiga, och lika dåliga på engelska.
  • Sprungit till jobbet när varit sen och förbannat hur JÄKLA många övergångsställen överallt.
  • Festat ute på dräggigaste backpacker-klubben i stan och tyckt det var helt okej
  • Hängt vidare med nya gäng människor man träffat ute, själv.
  • Mindfuckat Ida till att alla killar introducerar sig som gammalt ragg Oliver till henne (äntligen mind fuck comeback.)
  • Varit så pass stressad över för mycket tryck på jobbet att direkt känt migrän (usch alltså, aldrig pressat mig så långt förut).
  • Vaknat på morgonen, gått ut i köket och trott det var riskorn över hela golvet. Tills jag märkte att de rörde på sig.
Inte kul alltså..
  • Hittat kackerlacka i badrummet, garderoben mm. (inte relaterat till ovan dock..) Welcome to Oz!
  • Varit på en all asian födelsedagsfest med tema på lokal i stan
  • Pratat med random personer på bussen, gatan, tåget osv som verkligen varit otroligt trevlig och slutat med att man skakar hand och ”nice talking to you”.
  • Firat Straya day! (Australia day) och lärt mig lite australiensk historia. Australia day är tydligen väldigt kontroversiellt inte minst för Auberginerna som blivit plundrade, våldtagna och misshandlade när brittiska ”convicts” tog över marken och gjorde det till ”Australia” den 26 januari.
 
  • Haft ångest och panik över vad våra framtidsplaner ska vara. Antagligen blir det krokodil-häng i Darwin, med hopp om en rejäl roadtrip Darwin - Perth. 
Så vi får väl se hur vi tar oss an det här. Tjohoo!

Jag har inte skrivit på ett tag men det här berörde mig

Kategori: Allmänt

Det är sent. Jag vet inte om det är sent enligt klockan, jag vet faktiskt inte alls vilken tid det är, men det känns sent. Verkligheten är långt gången, tröttheten är total. Det har gått dagar sedan beskedet om försvinnandet. Tårarna har torkat, vardagen har sedan länge stannat av.

Jag ser hennes ansikte framför mig. Det var så länge sen.... Det breda leendet med gluggen längst fram, såret på hakan som aldrig vill ge sig och de glittrande blå ögonen. Jag hör det kluckande barnskrattet när hon kastar badringen i luften och den slår i taket. Huhihihuh... Hon skrattar igen och kastar sig i sängen. Kroppen är så liten att den försvinner bland täckena. Luggen faller i ögonen på henne när hon ställer sig upp. Hon börjar dansa. Åh så jag saknar att se henne dansa. Det hugger i hjärtat. Så ont det gör. Hon är bara ett barn.

Människors prat om en vit skåpbil som setts utanför skolor i Täby har stannat av. Allmänheten har gått vidare. Reportrarnas rubriker har blivit färre. Kontakten med polisen tunnas ut för varje timme som går. Så långa de är, timmarna. En sägning jag hört någonstans har aldrig känts mer påtaglig än nu. Det är nästan ironiskt att jag ens kommer ihåg den.

Om ett barn inte hittats inom 48h efter att det rapporterats försvunnet, är chansen att det är vid liv minimal”.

Det låter så hårt... Det kan ju inte stämma. Även om min tidsuppfattning är vag, så vet jag att hon varit försvunnen betydligt längre än så. Kanske mer än dubbelt så länge... Jag är så rädd. Jag vågar inte tänka på var hon kan vara nånstans. En källare? Vågar inte tänka på vem hon är med. En psykiskt sjuk man? Jag ser bara mörker. Tänker på Madeleine McCaine, Helen-mordet, Fritzl's källare... Det är helt förfärligt. Mitt samvete plågar mig över att det var mitt ansvar. Nej. Jag hade inget konkret ansvar, men jag kunde väl säkert ha stoppat det? På nåt sätt... Jag har konstant panik över att jag gör för lite. Barnet i källaren kan fortfarande vara vid liv, hon kanske ligger krossad och lemlästad som en blöt fläck i ett hörn – men andandes. Och de säger att ingenting kan göras.

Några poliser är ute och patrullerar, men hoppet är sedan långt förlorat. De kommer inte hitta henne. Det är bara jag som hoppas. Det handlar om ett barn. Mitt barn. Min bebis. Det finns inte tillräckligt med tårar i världen för att beskriva den sorg som är att förlora ett barn. En individ som är så liten att det behöver tas om hand om. Som behöver kärlek. Som aldrig fick chansen att rädda sig själv. Min syster finns inte mer, trots att det inom mig finns ett litet hopp om liv. Men jag är så splittrad, krossad, att jag ingenting kan göra. Det är för sent.

Sen vaknar jag. Ruskas om när jag hör trafiken från gatan utanför och inser att det är en dröm. Jävlar vad fruktansvärd den var. Och den klamrar sig fast vid mig som en blodigel och suger energi i veckor efter. Få drömmar är så intensiva. Men jag var helt förkrossad i flera dagar, och kände en direkt nöd att höra av mig och höra Ebbas röst. Så viktig hon är för mig. Det är helt sjukt. Men hon är inget barn längre. Och hon är inte försvunnen. Men hon är på andra sidan jorden och jag vet att hon känner sig övergiven av mig. Tyvärr. På ett sätt kan jag tycka det är synd att förkasta att drömmar inte skulle ha betydelse. Jag tror inte på symboler som tänder, bebisar eller stup, men vissa drömmar är så otroligt uppenbart vad det är man egentligen grubblar på och känner. Jag har skuldkänslor, så är det. Och ibland kan det vara en dröm som får en att inse det.  

HowdyHowdy

Kategori: Allmänt

 DISCLAIMER - JAG VET INTE VARFÖR BILDERNA I INLÄGGET ÄR SKITSMÅ - FAN ÄR DET FÖR FEL PÅ MIN MOBIL/FILFORMAT??....AJA lä
 

Australien so far:

Sitter nu i en hopsjunken bean bag i lobbyn på World Square Hostel i Sydney. Det är mörkt utanför fönstrena. Vi har precis lagat en svampsås/middag i det lilla köket. Det är samma hostel som vår kompis Sara bodde på förra gången vi var här. Ett år sen var det... Hur sjukt?! Det blev alltså bara en vecka i Perth ungefär. Lite kul för att Adrian precis skrev att han kommit tilbaka dit, Mitchell kommenterade på facebook ungefär ”Var ni bara där en vecka?” och Oscar kollar in med Ida med jämna mellanrum vad vi tycker om Perth. Perth. Pffffffrth.

Bland det första jag tänkte när vi landat var att det var så nära in till city från flygplatsen. ”Vad skönt!” Perth – staden på landet. Byn som snabbt expanderat och blivit ”storstad”. Största staden i West Australia, men också världens mest isolerade stad. Det är ju egentigen bara öken runt om.

Vi åkte längs tomma gator genom något slags China-town innan vi svängde in på hostelet, ett enplans-hus i trä. Ganska familjärt men slitet. Tankarna gick till de dagis man jobbade på ute i olika förorter i Norge. Lantligt med träväggar och bänkar. Under dagarna strosade vi på stan. Lokaliserade centralstation, butiksstråk, stadsdelar. Det fanns inte så mycket och det var alltid lugnt ute. Människorna som promenerade på gatorna, som satt på caféerna ensamma, som körde slitna skåpbilar, kändes så annorlunda. Asiatiska kvinnor i storblommade kjolar och spandex-tshirts. Påtända, smutsiga män med skägg. Ensamstående mammor med skrikande barn. Yngre män i lys-orangea västar och asfaltsbyggar-skor. Det verkar vara det man kan jobba med i Perth. Construction typ. Där finns det massa jobb. Men på de hippa klädbutikerna, de bohemiska caféerna och inne-restaurangerna finns inga jobb, för det finns inga sådana.

En dag begav vi oss till Fremantle som ska vara den marina, mer myllriga delen av Perth, vid vattnet. Där var det mer våran stil. Men det räcker liksom inte. Det är en liten förort. Hur ska man kunna sysselsätta sig där i ett halvår? Även om det skulle vara supernajs blir det ungefär på samma sätt som Gili. Och där höll vi i två veckor. Sen tröttnar man. Appropå det –

Hade det underbart på Gili T. Vårt andra hem. En kille vi lunchade med frågade oss om vi hade snorklat. Vi i kollade på varandra och ba ”INTE ENS DET HAR VI GJORT” (samtalet slutade med att vi pratade om Franklin sköldpaddan och Kiriko typ). Så vi gjorde inte så mycket alls den här gången. Hade som mål att bara dricka alkohol varannan dag. Det sprack typ på en gång. Det är ju egentligen det man gör på Gili. Går runt i sarong, indianbonanza-grej på huvudet, dricker ur buckets och tar ecstacy. Där är inte vi, men de rutinerade på Gili T har sin manér. Hursom var det väldigt härligt att träffa de vänner vi har skaffat genom månanderna vi varit där, och att skapa nya. Varva joss med schuffle-försök med Joe och Margharita på Lava. Mingla runt, träffa lite nya svenska ansikten (träffade bl.a. ett svensk tjej-gäng som var supertrevliga som slutade med att vi hängde med ganska många kvällar). Stanna till och krama folk på gatorna, försöka ragga upp killar på Sama Sama, shotta med dykinstruktörer på mojhitobaren mittemot. Spela beerpong på Jiggy Jiggs, stoppa isbitar innanför killkompisars linnen när de fokuserar, konstatera att Tim och Jimbo skulle kunna bli bästa vänner för de är fan lika sjuka i huvudet , men att de antagligen inte ens skulle minnas varandra för de är lika fucked båda två. Kungarna av Gili.... Alltså 2-liters buckets med ALLT i (inkl joss, svamp, ecstaacy, tomatjuice osv), en tredje gradens bröst-brännskada i form av en hästsko, att vara uppe 2 dygn i sträck – fortfarande full/hög  vinglandes i solen på stranden– det är fan heeeeeelt sjukt. Gili är inte bara ett paradis. Ön drar såklart till sig människor med destruktiva sidor. Det finns ju ingen polis, det finns ju inga gränser. För varje gång vi är där tycks vi lära känna människor med större drog-problematik än den förra. Man ska inte vara där för länge.

I alla fall. Vi hade det jättebra. Lite problem i början med att vår bokning på Gili Hostel hade blivit fel så vi fick bo i bungalows brevid istället, samt lite depp över att hostelkonceptet bannats på ön för all framtid. Synd. Speciellt mycket saknade vi rooftop’en den här gången. Men bar-gatan den sviker aldrig. Man får make the best of it. 

 Flyga massa
 The Rossatron (läs: vi träffade en kille som hette Ross och vi dog lite)
 Alltid jävla strömavbrott. Hursom, mysig terass vi hade. Pizz och vin på det. Inga konstigheter.
LITE PARTY BOAT BILDER. OCKSÅ DE ENDA NORMALSTORA BILDERNA (??)
 
 
 Häst?
 Kanske den enda bilden man ser någorlunda fräsch ut på
 Eftersom vi lärde känna Julien (lite halvt) och känner Juandi (ganska bra) fick vi både feta rabatten på party boaten och fick agera - vad det nu heter-girls, som häller sprit i folks munnar och uppmanar till body shots osv. Va väldigt kul faktiskt!
 Vet inte riktigt vad man boobs'en gjorde på party boaten. Såg inte till han sen...
 Unna-sig-middagar tillbaka på Gili
Tims mössa och en jäkla massa Joss
 
Så nu är det slut på semester och fest. Nu är det serious business som gäller. Lite svårt att fokusera dock efter att ha varit ledig så länge, fokusera i värmen, med jetlag eller vad det nu är som tröttar ut oss. Idag har jag i alla fall skaffat Tax File number tilll oss, researchat mobiloperatörer och banker, samt kollat lägenheter. Vi får väl se om det ger nåt. Just nu vill jag bara lämna hostelmiljön och ha boende klart så att man kan börja fokusera på jobb. Jag har inte sökt ett enda jobb än och jag känner att det veeeeeeerkligen är dags! Såg att Sbux hade 2 deltidspositioner (barista) available i hela Sydney. Hmmm..... Får väl se hur det går med det. Lär visa sig under nästa vecka. 
 
Vi flög Denpasar - Perth under natten (med byte) trött man blev sen
Fremantle var faktiskt ganska najs
Väl framme på World Square Hostel i Sydney!

 

I övrigt tyngs jag lite (eller ganska mycket) över saker hemifrån. Det känns som om lögnerna aldrig tar slut. 

Saker mina föräldrar berättat skett nu har i själva verket varit på gång i flera år, eller skett för år sen snarare än månader. Och fler saker verkar vara på gång, det märks liksom på sättet de undgår vissa samtal... Jaha. Samtidigt oroar sig Ebba för andra saker kopplat till sistnämnda. Hennes oro ökar min oro. Jag hatar att inte få veta och att inte bli anförtrodd med att man skulle kunna hjälpa till och finnas där. Det jag hatar allra mest är hjälplösheten i det. För jag vet aldrig hur pass illa nånting är, om det ens är befogat att oroa sig eller om jag har anledning att oroa mig mer. Händer det nånting hemma medan jag är borta går jag under. Jag googlar melankoli och läser om Freuds teorier. Det är typ det enda jag kan göra. 

Så jag är inte helt mentalt engagerad i att söka jobb och bostad just nu. Men man kan inte göra annat än att borsta av knäna och resa sig upp. Och bita ihop. Det blir bättre, i alla fall på ett materiellt plan med fast bostad och jobb. Därför hoppas jag verkligen att jag kan få jobba på Starbucks igen. Det skulle lätta mig så mycket att få jobba med nånting jag faktiskt kan. Där jag har stenkoll på ALLT och är rutinerad. Inte ny. Inte i utförandet i alla fall. Och där det kanske finns möjlighet att avancera för att man har jobbat där förr. Det är trygghet. Och det behöver jag nu.

Ps. I Perth har de verkligen dialekt. Howdy howdy och sånt.

 
 
 
 
 
 

IMORGON ÅKER VI

Kategori: Allmänt

Varning för skryt! Inte menat som det alls, men mer en pepp till sig själv. Jag tror det är viktigt att hylla sig själv ibland och att det kan vara bra att skriva ner eller dokumentera fina saker man får höra. Att läsa vid ett senare tillfälle när man behöver det på riktigt.
 
Igår var min sista dag på jobbet och jag Gabbi och Gabbe bestämde att det skulle bli en riktig mys-dag. Härlig musik (dvs youtube - där man kan styra själv - istället för de tråkiga spotifylistorna) mer eller mindre hela dan trots förbud. Lugnt i butiken och lite morgonmöte (dvs för 3 pers hehe), som gick under benämningen "coffee tasteing" för att göra det OK att ta banana bread, bullar och kaffe. Mysig start på en riktigt jäkla bra dag! Alla var så omtänksamma och påpekade ledsamt att det var min sista dag, och hur tråkigt det är att jag åker. 
 
Var lite nere över att sluta och var mer på nivån av "vad ska jag skriva på choklad-asken jag köpt?" "Kommer ju ändå smälta in bland godiset som köpts för pantpengarna som står där nere". "Kanske bara skriver Kommer sakna er. Punkt". Klockan passerade snart 14.30 och Elli konstaterade att "Nu har du slutaaaat, neee". Precis när jag gjort mig en smoothie, och kramade Stelli hejdå, hör jag musik från bakifrån trappan. Då tågar lill-Fab (i typ kostym hahaha), Anni och Gabbi in i samlad trupp med present, världens största (vemodiga) leenden och sång! (Dvs de spelade upptrappningen av "And I will always looove youuu" med Whitney Houston ur mobilen). Blanka ögon riktade mot mig. 
 
Den chocken.
 
"Va?!! Men va?!?!" Såååå glad man kan bli!!!! Och så rörd. Det gick inte att hålla tårarna tillbaka och efter typ gråt/kram-kalas kramade jag chefen hejdå, och alla underbara jobbkompisar, skrev en note till dem där nere, hjälpte lill-fab med lite matte B, skrattade lite, och gick motvilligt, med tårarna brännande, därifrån en timme senare. Svårt att lämna...
 
Min största insikt den här sommaren är nog hur mycket bra saker jag har här hemma som jag inte alls förstått. Jag är så glad att ha träffat de här fantastiska människorna och att få tillhöra den underbara familjen som är Sture. Likadant med min riktiga familj, där det har varit ganska mycket berg-och-dalbana, och alla mina bästa bästa tjejkompisar. Ni är bäzzt. 
 
Om ett par timmar drar jag och Ida ut på nya äventyr. Ses down under.
 
Så många jobbiga avsked, och ovanligt mkt gråt de två senaste veckorna.
Kontraster.
Mysiga häng.
 
Kärlek.

Upptrappningen

Kategori: Allmänt

Alltså det har hänt så mycket! Upptrappningen also known as ångest. Nej men ärligt talat, det har varit mycket underbart senaste veckorna och som alltid precis innan avfärd blir jag omkullkastas jag av en känslostorm. Jag älskar mina kollegor! Hatar prestations-pressen och rädslan att tappa tillhörigheten i partner-skaran. Älskar min familj. Hatar oron över att de ska känna sig övergivna. Älskar och är stolt över mina kusiner, mostrar osv. Hatar att de reser bort och kontakten tunnas ut. Älskar att inte känna mig luspank och kunna unna sig. Hatar HSB-jobbet (där jag - tack gud - jobbat mitt sista pass). Älskar Espresso roasten, familjära gäster och flamset. Hatar övertänkandet och krypet i bröstet. Oron. 
 
Om det var mycket högt och lågt förut, så är det höghushögt och vallgravslågt nu. Schizofreni typ. 
 
Samtidigt är det så himla mycket att hinna med innan man åker. Köra bil, säga upp abonnemang, köpa försäkring, sy upp kläder, provpacka, boka hostel, återge tillhörigheter till jobb, köpa ny mobil, hjälpa Ebba med läxor, finnas där för familjen och hinna spendera tid, träffa alla vänner en sista gång (vill man ju göra x 3) osv. Och grejen är att när man strukit en sak från listan, så skapas tid till en annan sak man aldrig ens skrivit på listan för att det var lägre prio, så det tar liksom aldrig slut........
 
Min terapeut säger att jag är rädd att inte få tillhöra. Att alla människor är det. Det ligger i vår natur. Visst är det så, och det skänker nytt ljus åt sakerna som skaver i mitt liv. Jag förstår mycket mer varför jag känner som jag känner, och vad den mesta ångesten/panikångesten grundar sig i. Det är sjukt att det kan vara så enkelt, och det är skönt att ha någon som kan hjälpa en att städa upp i sin hjärna. Dock har jag så jääääävla mycket ångest just nu så jag vet inte var jag ska ta vägen. Intensiv panikångest, och långdragen ont-i-bröstet-ångest under hela dagar. Usch och fy. Eller snarare, fyfaaaaaan för det alltså. Önskar inte någon det.
 
Jag vet att det är tillfälligt dock, för att det späs på av resfeber och ett tråkigt besked jag fick för några dagar sen. Men bara jag kan fortsätta upprensningen själv så kommer allt bli bra. Det är jag säker på. För jävlar vad mycket bra den här sommaren har burit med sig! Ingenting i jämförelse med den förra! Vi pratade om det på jobbet (ofta någon utbrister "Så jävla bra Sååfia!! "Så JÄVLA braa"  "Men nu är det ju En dag mindre tills du åker Sååfia!" "Såå avundsjuk!"). Min chef sa till mig "Nu måste jag säga nånting stelt till dig Sååfia, alltså riktigt stelt..... Jag kommer sakna dig när du åker". Jag svarade att jag skulle gråta över att lämna dem. På riktigt. Och en annan fyllde i "Jag kommer gråta av avundsjuka". Men alltså på riktigt. Jag hade tänkt vara hemma ett par månader mellan maj - sept, jobba massa och ha tråkigt typ. Inte förväntade jag mig att ha så underbara människor runt mig. Som skrattar så mycket, som skriver så fina ord på en lapp och lägger i varandras fickor, som tar upp megafonen för att ropa ut en dryck, som står och dansar bakom baren, sjunger falskt i diskrummet, breakar på huvudet på hand off, utmanar till espresso-race, samplear och gråter till Pride, jagar varandra med den sista svettluktande frappuccino-friday-thirten, flirtar med kattiga gäster, gömmer sig bakom väggen med sprayflaskan i högsta hugg eller skrattar med munnen full av cheese cake vid ismaskinen. Som ropar "SKÅÅÅÅÅÅL!!!!" när en gäst vispar ner merchendise-koppar i golvet. Kommer sakna det såååå, och är himla tacksam över mycket. De nya vänskaperna, avundsjukan de känner (japp, är det inte underbart när andra är avundsjuka på en?!) och resan vi har framför oss. 
 
Samplimuuurda
Fler mysiga middagar, balkonghäng, rödvin, utgångar...
Mysweekend i Göteborg med pappa och Ebba
Fika, hotellfrukost, matmarknader, väldigt mycket mat...
 
PRIDE. Fan vad gåshud alltså. Finns inget finare än kärlek.
Stoj och stök på helgförmiddagar, avskedsfest för Anna i Abrahamsberg (läs Tjotaheiti), supermyshäng.
Trip till Lund och Lisa! Sååå mysigt, såå fin lgh, sååå grymt klubbliv och utbud på dansgolvet. Sååå många vrg-are
04-morgnarna. Sjukbasilusker.
Papas tapas, snapis, Ida upp till Sthlm woo
Mys-födelsedags-picknick-pack-häng, polska korvar, chèvre, drickspel, toalettkö, kubb...
 Soliga stureplaniii, planeringsstressiii och lääääääarbetsskadad
Mera sånt här (precis ovan, skulle anv smiley-pil om jag hade på datorn). 
 

Hi dudes

Kategori: Allmänt

Längesen.
 
Det har hänt så mycket kul grejer (och mindre kul såklart) att jag inte riktigt orkar redogöra för allt. Kanske därför jag även dragit mig för att skriva nånting här, för att jag inte vet var jag ska börja. Men skitsamma. Kör en form av bildbomb bara. 
Har ätit MASSA god mat och druckit rödvin i kvällssolen. Underbart! Även mints tillbaka under resan och tisslat och tasslat om allt folk vi träffat som nu hittar på både det ena och det andra knasigt. 
MASSA frukostar och fika (och sockerfri månad som jag tänker skylla Starbucks för allt kring hur inte-så-bra det gått). (Online)shoppat massa och funderat på australien både i packningsväg, jobbväg och lite ångestrelaterat kring att vara borta så länge och vad som skulle hända om man inte hittar jobb..
Friday coffee tasting!
Midsommar och firande!
Återigen MASSA god mat, dessert, lekar, härligt sällskap, berusning, och mina älskade babeees
 
Frappuccino friday, småplocks-smakisar, stammisar, flumm, spillt, skratt,...
Linging on tha praaaya
Idas och min göteborgs-weekend och sexiga 1D
Alltså....... vi åkte Helix..... 100 km/h...
Mysigt hostel, halvbra väder, samma kläder haha.. Men vi hade jättemys.
Jobb, jobb, jobb.....
Foten på glaset som krossas, sol på Strömparterren, konserter i Kungsträdgården, Café Opera, ett glömt bankkort, svullet cigg-finger, bluuuuurrrrr
Flen-weekend med tex mex, Lantchips, det där första glaset rödvin en fredagseftermiddag, mmmm.....
We löööve snapchat.
Hosjö Open och After Beach på det.
Sommar-stockholm i mitt hjärta. Som jag ogillade den här staden förut, men fan.. den växer alltså.
 
 
Lisa kom hit ett par dagar. Suuuupermys! Kan inte fatta att vi inte setts på ett åååååååååår!!! God mat, naps, strosa på stan och en schizo utgång. Började såå bra, och slutade med nekad ingång pga att vi snällt sa "nej tack vi behöver ingen garderob". Alltså..... Att få skriket av vakterna i ansiktet att man stör deras jobb, förstör deras kväll, en hand tryckt i ansiktet för att "gååå iväg!!", bli tillsagt att du borde gå på dagis och spottad i ansiktet... inte okej nånstans. Usch. Minns inte helt klart - i ruset av ilska, inte pga fylla - men jag sa nog både det ena och det andra till den där röven till vakt. 
Testar lite nya stilar, pratar GLOW och funderar på att ta fler hål i öronen.
 
De senaste veckorna har fan varit underbara! Både högt och lågt. Har aldrig känt mig så positivoch peppad som nu, och inte heller så bra på att skaka av mig skit man möter. Men jag känner också att jag inte längre har kontroll över min panikångest som kommit liiiite mer ofta. Var förbi husläkaren för att få be att prata med en terapeut. Fick då berättat för mig att "du har precis som alla andra tjejer för höga krav på dig själv, sluta med det" ungefär.
 
Mmm..... Precis det jag behövde - en medelålders vit man som glidigt på att han är "skön" och aldrig själv haft en panikångestattack i sitt liv, som förklarar för mig att det baraaaaa är att sluta med kraven. Jahaaaaaaaa
 
Aja, alla vet ju att psyksverige är åt helvete. Bli skickad till en allmänläkare för att prata psykisk ohälsa... bara en sån sak. Får ta tag i det där om ett par månader då och bara hoppas på att det inte bli värre under hösten. Konstigt att ångesten på nåt vis blir värre när allting annat blir bättre. Det kanske är en känsla av att ha mer att förlora när allt är underbart? Återstår att se. 
 
Är ledig i två dar nu, i helgen är det pride och veckan efter det åker jag först till Lund och hänger med Lisa, agerar flytthjälp, och därefter Göteborg med pappa och Ebba. Det ska bli såå mys!! I övrigt är det inte lång tid till Gili och Australien!!! Tror det är ca 7 veckor nu och en hel del prepp... Sjuuuuuuuuuuukktttttt
 
So long! 
 
 

So this is whats happenning?!?!?!!?

Kategori: Allmänt

Kikar återigen in här när värsta sjukvågisen lagt sig ;)
Och btw bästa instagramkontot @caradelevingne (källa). In och följ om ni inte redan gör!!
 

This fall......

Kategori: Allmänt

Eller snarare this spring/last year.
 
 
Och no worries! Hittas bara av de som har länk till klippet.

Aaaaarrrh

Kategori: Allmänt

Dagens lärdom. Kolla vad sjukt:
 
2. 
mängd koffein krävs för att ge symtom på koffein förgiftning är förvånansvärt lågt. Så lite som tre koppar kaffe drack på kort tid kan ge upphov till thenervousness, rodnad, och ångest som är karakteristisk för koffein förgiftning. Även om dessa symtom är obekväma, de är i allmänhet inte livshotande om det inte finns underliggande medicinska problem som till exempel dåligt kontrollerad hypertoni eller hjärtsjukdom. Om hjärtsjukdom är närvarande kan lägre doser av koffein resultera i onormal hjärtrytm. 
 
http://www.halsanet.com/17/2014/10/hur-man-undviker-koffein-forgiftning.html 
 
Usch vad jag mår dåligt. Och det konstiga är att förutom darrningar, illamånde, yrsel, dålig mage, spränghuvudvärk osv. känner jag mig jävligt dålig psykiskt. Ofta det kan ske av för stort koffeinintag! Ångesten menar jag.... Sån fruktansvärt ångest och nån form av panik bubblande i kroppen sen flera timmar tillbaka. Och jag kan inte lokalisera varifrån. Kanske bara pga att illamåendet är på ett jävligt obehagligt sätt, jag vet inte. 
 
Pga uttråk på jobbet bestämde ett par av oss för att se hur hyper man kan bli på ofantliga mängder espresso. Vi skulle köra 20 espressoshots var i ett race. Och se vem som kunde hälla i sig fortast. Det var inte ens en så stor grej. Jag drack kanske mellan 5-8 shots, mellanrost visserligen vilken har högre koffeinhalt än mörkrost som de andra tog. Men det slutade med att jag blev tvungen att gå hem sjuk pga yrsel och svimningskänslor. Uääääää varför gjorde vi det här?... Skyllde på feber sen imorse, men är säkert kombo av lågt blodsocker, förkylning på G och möjligen en lättare koffeinförgiftning. Ha! Man kan va bra DUM ibland alltså.
 
 Kill me känner jag just nu alltså. Längtar till imorn. 
 
 
 
 
 

28 maj 2015

Kategori: Allmänt

Yo bitchas!!
 
Tänkte bara kika in lite. Blää är trött på att jobba alltså. 7 månaders ledighet låter kanske inte så länge in terms of att bli van vid att få vara fri. Men fan, det är sooooommeee time alltså. Känner ungefär med jobb som man brukar känna med jobb. Det känns i kroppen att nu börjar det bli dags att gå tillbaka till normalt, dvs att vara ledig lite igen. Hmm.... Förhoppningsvis beror det bara på att jag inte stormtrivs på jobbet, så att nästa jobb (dvs efter sommarjobb) kan kännas på riktigt. News på det också! Ida och jag bokar Perth (och Gili på vägen!) i veckan. Nu är det alltså bestämt. AUSTRALIEN I HÖST BABEYYY! Såååå härligt. Så lutar jag just nu åt jurist-basåret i Uppsala nästa höst. Då måste jag verkligen börja plugga alltså. Därmed basta.  
 
Har i övrigt varit ledig 4 dar. Varit på um och ska testa Cerazette under sommaren. Snart är jag tippitoppi-frisk och då ska jag börja träna på riktigt. Faktiskt nästan peppad. Jag, mamma och ebba var på Berghs exhibition, en dag och jag har typ aldrig varit så mätt i hela mitt liv. Åt mitt egenbakade bröd (yä) till frukost (tungt), drack latte på mammas jobb, fick ont i magen, åt bullar och godis på utställningen och stor köttbulletallrik + kaffe till lunch. Phuuu alltså så mätt man kan vara när man kommer på jobb.... Imorgon börjar jobbar jag igen efter denna långa ledighet, är så opepp man bara kan va. Men imorn är det Stockholm Marathon och jag har sett ett klipp av latteart så man får väl försöka hitta ljuset där det finns. Peace outttaa
Nästan sommar. IBLAND... Såå mkt jag vill/behöver köpa på stan men inga para, döööööör. Aldrig varit så fattig i hela mitt liv. 
Tyckte det var en fin bild på mamma
Och faktiskt en fin bild på ebba 
Vissa koncept berörde mig mer än andra. Tex känslobutiken. "Om vi kunde köpa känslor fysiskt som tex ångest, eufori och avundsjuka. Vad skulle de kosta i förhållande till varandra?"
Gratis kollektivtrafik för alla ungdomar under We Are Stockholm-festivalen. "Alla har inte tillgång till stan, det är viktigt att komma ihåg". Så - bra grej!
Inte imponerad av allt dock. I see you, and I raise you upplysningen om att det i vilket fall är ett minne för livet och en mer erfarenhet. Min inställning just nu är ju lite exakt motsatsen till denna haha
 

Lite annat från de senaste dagarna/veckorna

Kategori: Allmänt

Jag har hunnit med att hjälpa till och rensa ut det sista ur farmors lägenhet och vandrat mellan dörrvalven, genom varje rum, en sista gång. Aldrig mer tillbaka till Nybohov. Suck. 
Jobbat massa och bl.a. fått besök av ovannämnda, Greg Poehler och Rickard han i postkådlotteriet
Brunchat, lagat uuuuurgod mysmiddag, druckit kaffe Baileys och afterworkat med Maria. Bland annat....
Haft både namnsdag och fyllt 21. Oj. 
 
Nu går jag på helg, eller well.. en dags ledighet men det känns så jääääkla skönt och välbehövt. Jobbade på Parkinssonboendet igår och blev rätt slut efter det också efter att en i personalen tagit ut sin ilska på en boende. Usch, de har det bra jobbigt som det är med den där vidriga sjukdomen. Det hugger i hjärtat att se sånt.
 
Depp aside, pepp awide. Fortfarande lite nere pga sliten och är osäker på vad jag vill göra i höst. Definitivt inte plugga, men det finns ju fler alternativ än Australien i ett helt år. Norge ett par månader (SOM jag saknar Norge när jag ser 17 mai-videos), resa i andra delar av världen, USA osv. Australien prickar kanske in flest poäng, men jag vill inte gå miste om att det skulle finnas andra bra alternativ. (Jag och Maria utropade båda "Edinburgh!" och kände att där vill man kanske plugga nån gång... det finns så mycket att göra). Nu ska jag ääääääääääääääääätttttaaaaaa (ååå!) och slö-kolla serier. Hej hopp! 
 
 

Slutkörd

Kategori: Allmänt

Jag är tåget som ilande rusar fram över rälsen i 200km/h. Träd, toppar och dalar brevid fullkomligt uppslukas av hastigheten. Det är ingen stor krasch på gång som så, men just nu känner jag mig helt slutkörd. Det ligger typ 2 kg woth of tårar bakom varje öga och det är tungt att bära. Ända sen vi kom hem från Gili har en förkylning/influensa legat och pyrt bakom bihålorna. Väntat på att bryta ut så fort jag väl sänker hastigheten och låter det komma. Det gör mig så jäkla trött i kroppen. Samtidigt tär de tre senaste passen på starbucks med all kritik, stress och press jävligt mycket psykiskt. "Du måste bli snabbare Sofia". "På vadå? Kassa? Bar?" "Nej, p ALLT". Chefernas ögon finns precis överallt. "Vi tar inte ögonmått på Starbucks. Det är inte rutin. Jag vill aldrig se dig göra om det. ALDRIG". "Okeeeeeej boss...." Tror att jag är ovan att jobba, men jag är fan trött på att ta order. Hela jävla tiden. "Sofia, gör ett". Hallvägs in i ett: "Är du klar med ett eller" Plus"Gör två sen också" Okej. Sen gör du tre, okej?" "Och fyra. Nu. Sofia. Nuuu!!!" Det är stressigt och eftersom jag är ny får jag alla skitjobb. Typ köra 20 proppfylla soptunnor från ena änden av källaren till den andra. Brun sörja kletas stegvis ut över kläderna och håret att börjar drypa av svett. Armarna värker av ansträngning. Flytta blytunga däckmattor fram och tillbaka. Tiotals kilo. Moppa golv, Pressa pressa pressa för annars går inte den ingrodda smutsen bort. Hårdare. Det är fortfarande ingrott. Magmusklerna skriker av utmattning de också. Alla andra muskler likaså. Det finns ingen energi kvar i mig. 
 
Igår tror jag fan jag hade det värsta arbetspasset i hela mitt liv, alla kategorier. Jag höll på att somna innan jag kom dit för jag kände mig så sliten, för att sedan jobba till 00.30. Efter två timmar ville jag ge upp för att varken rygg, kroppen i allmänhet och psyket orkade mer. På förmiddagen innan hade jag pappa, ebba, Ankie, Bernt och Anna besökt farmors och farfars grav och planterat blommor. Det var soligt och blommorna blommade. En massa känslor och sorg som jag inte riktigt hanterat bubblade upp men jag kände inte att jag kunde släppa ut det. Med tankarna på jobb strax därefter, och omgivningen, kämpade jag mot tårarna och klumpen i svalget. Vi pratade härliga somrar, tryggheten hos henne, och hur dålig hon varit sista tiden då hon sorgligt nog kunnat hittas ensam på ett fik, mcDonalds eller annat sent på kvällen pga demens. Jag insåg att jag aldrig besökt graven tidigare eftersom jag varit så mycket bortrest. Vi tände två ljus. Två lågor som brann brevid varandra. Ett för farmor och ett för farfar. Och när jag såg den ena lågan svikta och inte riktigt vilja tändas, kände jag att hon kanske inte riktigt lämnat oss än. Då var det fan svårt att motverka glansen i ögonen. Det var sjukt men samtidigt väldigt befriande att höra Anna säga "Det känns liksom inte som att hon är borta, det kommer det nog aldrig göra. Hon var så bubblande som person och alltid med på allt vi gjorde". Suck vad svårt det kan vara att inse. Och smärtsamt. På min lediga dag åkte jag med pappa och Ebba till landet och möttes av ytterligare tomhet trots kusiner, mostrar och bebisar. Alla var liksom tystare än vanligt. När jag träffade Amanda, min kusins första barn, gick det upp för mig att jag kanske känner av en ålderskris. Hon var helt uuuuunderbart söt måste tilläggas!!! Men ingen in den äldsta generationen finns kvar. Mina kusiner i min generation får barn. Pappa och Ankie är äldst nu och Ankie har blivit farmor. Det är ju helt jävla sjukt. Vad gammal man är.  
 
Skulle bara vilja låsa in mig i ett rum och se serier eller filmer i tre dygn för att återhämta mig lite. Och gråta floder. Det är så mycket känslor kring massa saker som måste ut. Istället valde jag att konfrontera mamma och pappa med att åka till Australien i höst. Åh alltså man orkar inte... Jag orkar inte med att ha alla i rummet emot mig. Som pressar och säger att "jag inte förstår bättreee" typ. "Du tänker inte!" "Ska du gå hela livet utan utbildning?! Du förstör för dig själv! Livet går inte ut på att ha kul!!!" Osv osv. Som skriker på en och anklagar en för att vara oärlig och ljuga om mina skäl. Spelar det någon roll? Det blir för mycket. Jag kan inte komma hem från kritik på jobbet, till personangrepp hemma, flera dar i rad. Med sista droppen av ork i kroppen tog jag den här fighten. Det gick inte så bra. Tårarna brände bakom ögonen igen (de hade väl aldrig riktigt hunnit gå tillbaka) och jag ville bara springa därifrån. Typ rymma som när man var liten. Fyfan vad skönt. Varför ska man behöva förklara sig hela fucking jävla tiden?! Det är inte hela världen. Världen GÅR INTE UNDER. Det är inte hållbart att tänka att man inte kan ta ett år till för resor pga att "man hamnar efter". Det är precis sådana tänk som leder till utbrändhet. Där har jag varit och jag tänker inte hamna där igen.
 
De får tycka vad de vill, eller vara så oförstående de vill. Jag har inte ork att förklara mig bättre. Nu är jag helt slut. Man kan klara av att vara utmattad fysiskt. Man kan klara av att vara utmattad psykiskt. Men båda två, då är det fan tungt. Det kanske låter konstigt att det skulle hänga ihop, men det är min absoluta uppfattning. Jag vet att det fortfarande är mycket som är outtalat i Australien-frågan, jag är fortfarande helt jävla trött på starbucks, vet inte hur jag ska kunna sätta min fot där igen och jag har tio kilo ledsamhet och tårar bakom varje öga över älskade farmor som jag saknar så mycket. Och jag känner mig rätt dålig på det mesta efter all kritik. Jag hade fyra timmar ledigt imorse, de gick åt till att fightas emot mina föräldrar och att skriva det här inlägget för att lufta lite grann i alla fall. Nu ska jag åka och jobba på mitt andra jobb. Slit slit slit. Hej. 
 
 
 
 
 
 

Saknar de här knäppisarna faktiskt väldigt mycket

Kategori: Allmänt

 
 
OCH HUR FETT VORE DET INTE ATT ÅKA TILL GILI I SEPTEMBER OCH AUSTRALIEN I HÖST?!
COULD KILL FOR THAT.
KINDA.

Yo Mothafokka

Kategori: Allmänt

Mmm.... moget, jag vet. Men jag saknar our friends från Gili (mmm... det är väl känt också), så jag håller fast vid språket för att fortfarande känna att de finns till nånstans i vardagen. Det pratas hit och dit på facebook om en reunion, och jag och Ida pratar mer och mer självklart om att göra Australien (västkusten) i höst. Kruxet är bara hur jag skulle lägga fram den planen för föräldrarna... Jag känner mig långt ifrån klar med resandet, och inte jättepeppad på plugg. Plugget kommer väl visserligen aldrig kännas helt rätt, men chansen att resa i Australien finns egentligen bara nu. När man väl hoppat på en linje kommer man inte vilja hoppa av, ta ett paus-år eller dra iväg efteråt när man kanske precis fått tex. en juristexamen. Då kommer man med största säkerhet vilja sätta igång att jobba. Så det är lite now or never, och framförallt var det inte ett proper good bye med våra vänner från alla världens hörn. Måste träffa dem igen. I september. (Dessutom kan man då få flyg för 3600 till Bali, och 10 dagar senare för 400 till Perth. Tot 2-2500 kr billigare än vi betalat tidigare. Hur bra?!). 
 
Sitter just nu hemma i stora soffan, lite låst. Vi har städerska hemma som fixar och donar, och jag vill inte vara i vägen. Adrian skrev till mig all you do is lazz around and eat". Må vara sant för de här dagarna. Men! Han ska inte komma och sätta sig på mig, för guess what? Jag kom hem utan jobb och har varit hemma 5 dagar. Imorgon börjar mina tre intro-dagar på Näsbyparks Parkinsson-boende (med asbra lön!) och på måndag börjar jag på Starbucks på Sturis. Känn på den! :) Är dock nervös för flera saker egentligen. Dels för att jag inte jobbat på nästan 8 mån, dvs inte är van att jobba så långa pass eller att anpassa sig till en arbetsplats. Dels för att båda jobben är nya jobb och det alltid är jobbigt i början när man känner sig lite malplacerad eller inte tillräckligt bra. Och också för att jag inte vet hur det kommer gå med mitt skadade revben som säger ifrån när jag böjer mig på vissa sätt, vilka båda jobben antagligen kommer att kräva. Men... Jag får bara bita ihop och inse att allt blir lättare efter ett par dagar när man kommit in i rutinerna. 
 
Annars under veckan har jag inte gjort mycket... Har startat upp filmen Shutter Island (som jag alltid råkar kalla Fraser Island) sex gånger utan att ha lyckats se klart den utan att somna. Inte för att den är dålig, jag är jättepepp på att se den igen efter att ha läst boken, men jag är så fruktansvärt trött hela tiden. Har varit på intervju på båda jobben. Lagat Mie Goreng Indonesian style. Varit på IKEA, handlat konst (!) och fikat med mamma. Ätit långa middagar med pappa och Ebba, pratat om hur min farfar var som en galen vetenskapsman (fast inte vetenskaplig kanske då för han var inte ett snille i skolan...) och skrattat ihäl mig åt hans galna liv. Mycket appropå sista lasset med farmors dödsbo, lägenheten som jag också ska åka till för allra allra sista gången i helgen. Pappa och vi planerade också in att åka till gamla stan för att kolla på den enorma takmålningen av Jesus i Storkyrkan eftersom Jan, min farfars bror, suttit modell till den hahaha... Och! Jag och Ida har bokat ALLT inför One Direction-konserten vi ska gå på på Ullevi i Juni. Wooooh
 
 
 
 
 
Snapchat. Where it all happens alltså...
 
 
 
 
 

Welcome home

Kategori: Allmänt

Heeeeeeeeeej!

Nu sitter jag hemma. Hemma. Men inte hemma som i där my heart is. Nu går det att säga, en gång för alla, Gili är fan så hemma man kan känna sig. Fyfan vad jag saknar den där förebannade platsen. Eller människorna såklart! Det är ju dem som gör att man känner sig hemma, som får en att känna saker. Vet inte riktigt hur jag ska klara tre månader i skit-stockholm så som jag känner nu.

Borta i Indonesien finns mitt hjärta, vår Gili-family (eller ja, nu har alla de ju också åkt), våra indonesiska brothas and sistas, min kära bambu-säng, alla uppdruckna bintang-flaskor, doften av solkräm och svett (tro mig den är härlig!), de fina texterna om livet på toalettväggen (fortfarande bali-belly haha så saknar något att göra på toan), dundermysiga roof-topen, poolen, Lava-bar, banana pancake-frukosten, vodka jossen, nejlika-cigaretterna, stranden med oändliga rader av restaurangernas bean bags, det strömma klara vattnet, glass bottom boats’en, korallerna vi ger till varandra i present under vattnet, gruset längs vägarna, häst och vagnarna, matmarknaden, valium & svamp, pop’igt peppig musik osv.

När vi kom till Gili bestämde vi oss för att bo ett par dar på annat ställe än vårt Gili Hostel, mest för att spara pengar. Eller såklart, varför annars? Gili Hostel är ju heaven on earth. Det är precis som Charlianne i vårt rum sagt: Gili Hostel’s a rollar coaster of emotions. An absolute ball, you meet true family and its not good bye! Vi bodde i alla fall några dagar på banana leaf längre in på ön. Första dagarna gick i princip ut på att vi skulle söka högskola, så det var ingen supertid. Vi promenerade mycket inåt öns mitt och spekulerade städer bland hästskit och multnad jord. På kvällarna åt vi pesto-pasta och pratade kärlek. Första riktiga superkvällen vi gick ut fick vi båda riktigt bra fylla, pratade med massssaaaaaaaa och hade skitkul. Ända tills en kille brevid mig inne på Rudys blev knuffad, ramlade på mig och jag föll rakt på kanten till ett trappsteg i sten. Där tog min resa slut för en dag eller två. Eftersom jag dels fick kroniskt svårt att andas pga smärta och hade svårt att röra mig, blev jag rätt nere och typ tappade allt hopp. Det var ju självklart att revbenet var brutet. Jag kunde känna hur det stack ut, jag kunde inte harkla mig, hosta, nysa, prata högt, sitta upp utan att jag kände en kniv i ryggen osv. Om man inte bryter revbenet av att falla sådär, säg då vad som bryter ett revben. Fyfan för den smärtan. Men med dagarna blev det mirakulöst bättre. Efter ett par dagar var vi igång igen. Sola, bada, hänga i Gili Hostel-poolen, Lava-häng och översocialiserande. En kväll öste vi järnet på Jiggy Jigs, blev bjudna på födelsedagsfest en vecka framåt och joinade ett luxuöst pool-party hos ett par svenska killar vi träffat förut på immigration på Lombok.

Bara dagar senare entrade vi sista perioden på Gili Hostel, kanske nånsin! Och sista perioden på resan. Vi tog vårat pick och pack (jag stånkande och stönande pga skadat revben) och flyttade över till vårt andra hem igen. Vi fick som alltid ett jättevarmt välkomnande där de anställda släpper alla bestyr och kommer gående med öppna armar ”welcome home”….. Ardi, G’day, Joe, Margarita, Adi och Ellie. Så jäkla härliga! Med humöret på topp installerade vi oss i rum 6 och konstaterade att nu har vi bott i alla rum utom 1an. Woooo! Väl medvetna om att flera bekanta Gili-ansikten också skulle komma samma dag, räknade vi till att det fanns 4 lediga sängar i vårt rum. Jag ba ”Ida jag slår vad om att de kommer att bo här. Definitivt, I swear.” Oh no… Det skulle bli för intensivt att bo i samma rum, det visste vi. En timme senare ser jag en frilla jag känner igen genom fönstret, plus röster, ja ba ”Oh fuck”. Vi var faktiskt rätt nervösa. Det här är alltså människor vi tycker om väldigt, väldigt mycket om men inte sett på tre månader. De skulle kunna ha blivit Darwin’ized med cowboy-hatt, rött skägg, gått upp i vikt, ändrat personlighet, inte fan visste vi. Nervositeten gjorde en typ 10 år igen där ett tag. Det var dock bara Jimbo-bimbo och hans brittiska lads till vänner. Inte lite högljudda. Pustade ut lite och insåg att det här kan fan bli jäääävligt bra. First thing hälsade vi allihopa på alla och pronoucned us the Gili crew mer eller mindre. Tjejerna som vi inte träffat förut var jättetrevliga, Jimbo är ju Jimbo alltid lika shysst och spårad, och hans vän Jordan blev direkt vår bestie för resten av tiden. Skönaste killen ever. Första som hände var att killarna lyfte våra strandtennis-racketar för att se vem som kunde slå den andra hårdast. Ena racket gick såklart i två delar, och Jordan vart skyldig oss varsin Bintang. På den vägen var det. Första dagarna präglades av smärta i revbenet på grund av att Jord den jäveln aldrig ville hålla mun och sluta vara så fruktansvärt rolig... ”Ann dejg fick george eit breff…” överdrivet inlevelsefullt och ackompanjerat av pervo-miner när de skulle läsa baksidan på Idas svenska bok. ”The bokken”. Blev rutin för mig att gå ut ur rummet då och då pga höll på att omkomma av skrattattacker. Varje dag.

Kvällarna fortsatte i samma anda. Alltså jag kan inte säga det nog – världens underbaraste rooftop-häng. Shot på shot på shot, reggae-toner, twerk, selfietime, många skratt och mycket lycka. Framåt morgnarna väcktes huset av att antingen Jimbo eller Jord dunsade in genom fönstret pga glömt dörrkoden, såg sig förvirrat om i rummet, mötte ens sömndruckna blick och kom fram med lättade ögon ”Sofiaaaaaaa”. Händer på ansiket ”Sofiaaa, sofiaaaa”. Sa man ”No!” vändes fokuset hos dem till nån annan i rummet. Fördelen med att ligga närmast dörren? Hmmm… Jordan hittade sin grej efter att ha vinglat till lite vid ens säng ”oupps I fell down here! Sorry.. Im gonna spoon you now, i need a little bit of love and you too so lets spoon ok?” Varje kväll. Medan vi andra höll igång med bintangs och Jord’s pervohumor i poolen, däckade Jimbo på stengolvet i rummet med en öl i ena handen och zanax i den anda. ”He’s too fokking pissed to climb up his bed” förklarade Chelsea. Varje dag. Piller-bruket kom dock till good use när Jimbo hjälpte mig och Ida att köpa smärtlindring till mitt revben. ”Whott you want? Zanax? Valium? Tramadol? I know the best fokking place you cn get it fkn cheap” I nån slags fylle-slalom och zanax-dimma hjälpte han oss dit i varje fall. Råfull och hög som ett hus. Älskade vän som ställer upp i vått och torrt! För mig vart nästkommande dagar lite blurriga, tramadol skulle vara i nivå med morfin men jag kände mig snarare typ svamppåverkad. Ingen bra skit det där…

All kaos aside, väntade vi fortfarande på två Gili-oldie-friendies. Ida och jag härjade runt i havet eftersom vi varit i poolen timtal varje dag med J&J och tjejerna från rummet. Vet inte om jag var hög på tramadol eller nervös inför dutch-killarnas ankomst men gud alltså jag fick knappt en minut återhämtning mellan skrattsalvorna när vi badade. Mestadels pratade vi om Jord, världens roligaste människa från vårt rum. Hur är det möjligt att en person kan vara så rolig att man håller på att omkomma av skratt även när man återger hans skämt för fjärde gången? Vi släntrade fram i fuktiga saronger och med solkrämsinkletade ansikten till poolen på hostelet, och ba ”Nääämeeeeeeeennn!!!!” vid åsynen av Oscar och Remco med en öl i handen och breda smil på ansiktena. Dutcharna kom alltså. Jag vände pratade i och för sig mest med Jord och Jim som härjade och brottades i andra änden av poolen. Lite för nervös för att prata djupare med de två vi väntat in, än om hur resan varit haha… Resten av dan spelade vi beerpong i poolen med svenskarna Paolo och Christoffer vi träffat dagarna innan, och snackade tveksamt med våra nykomna dutch-killar. Jag krängde på Jimbo och tjejerna medan Ida och Oscar försonades (för att vara mild i orden). Jag lämnade poolen, gjorde mig iordning, tjatade på Ida att komma, kände timmarna gå, pratade med rooftop-gänget, tjatade igen, stoppade folket i grannrummet för att ”Nu är det fan på tiden att vi hälsar på varandra”, letade efter folk som inte betalat till burgerman i poolbaren osv. Tillslut köpte Ida och jag i alla fall kvällens pizza, laddade med en vinflaska, alvedon, och tog stegen två åt gången i trappan upp till rooftop. ¨

Vanliga rutinerna där går typ ett: ”Hiii Ardi/Gday” eller vem som står i baren, ”Apukabaar”, lite skitsnack, ”kan jag få tända min cigg på spisplattan?”, ”Hmmm happy hour lets see, 6 vodka joss och en buy one get one vodka redbull”, slurp slurp, snacka skit med några som står brevid, slänga sig bland kuddarna med nytt gäng folk man pratat med igår, känna spriten värma halsen, skratta massa, skrika lite, eventuellt dricklekar, massa mer skratt, se till att prata med alla nya, ställa sig upp, gunga i takt till musiken lite, se ut i natten och känna hur allt är jävligt bra just nu, grinda mot Jimbo och försöka lära sig hans skitsnygga twerks, motvilligt halsa ölen han häller i halsen på en och säga ”Fokk rite I can drink all”, svänga bort till nåns mobil vid stereon, råka gå rakt in i Jordans roliga minspel och prata om jag vet inte vad, bara skratta massa, byta till one direction på stereon (jag och Ida ALLTID), märka båda två att the dutch har kommit, flänga vidare runt bland folk och konversationer, blablablablabla, känna en bekant hands smekning längs ryggen och ett skäggstubbigt nafs i örat, och- återigen - konstatera att livet är ganska så jävla bra just nu. Alltid med min andra halva, Aijda (nytt namn) i sidan. Min bästa partner in crime, galna bollplank, alltid source för skrattflabb och knasiga idéer. Saknar dig already!!!

Sista veckan blev alltså mycket kärlek och närhet, skratt och gråt. Jäkla bergochdalbana i känslor och att det alltid ska bli så himla intensivt på den där jäkla ön! Spenderade dagarna i hans famn i havet varvat med skratt och bus till J&J och Ida + Oscar i poolen, nätterna med benen slingrades runt hans bland hans lakan och kvällarna i extas över galna fylleidéer och nya människor. Intensivt. Våra två sista kvällar var fan helt sjuka i huvudet. Ida and I drack lite för många joss, delade på en halv pizza, skrek av glädje för strömavbrott, Jimbo kopplade in beats-högtalaren, jag skrek till Jordan att nu får man dansa hur jävla sjukt man vill för att ingen kan se en i mörkret och vi alla öste som fan i rummet till gamla 90-tals hits. Raveeeeee. När strömmen återgick sprangs det runt i rummet och på nån vänster hade Ida ner hela den tunga stegen till ena överslafen. Oups. Chelsea ramlade ner från den andra stegen, Jimbo skrek efter Jordan, jag svarade att han is taking a shit, varpå Jim ba ”whathefoookkkkkk no time for that fokin shit get your assup drinking jord!!!!” och sparkar upp dörren.  Tro mig när jag säger att Ida och jag påverkats av deras språkbruk. Vet inte hur många jag sa ”fokkoffff” till under veckan… Sekunderna efter hörs ett gäng höga röster utanför längs trädäcket, och Remco kränger sig in genom fönstret (alltså jäkla kod att ingen ska lära sig dem?). Flera ölflaskor i glas krossat mot stengolvet när han ramlar in, skrik hörs, han hoppar på Jordan och Jimbo ger sig in för att boxas lite. Killarna slutar upp med sönderrivna kläder, iskallt vatten jag öst på dem under tiden, strandtennisracketarna åker fram igen, Oscar filmar, andra jublar, jag och Ida skrattar, och senare nästa dag får jag höra att Charlianne trampat i glaset, blödigt massa och svimmat. Helt sjukt.Och dagen efter hänger vi, både jag och Ida väldigt väldigt bakis i havet, efter frukosten, med Remco och Oscar solandes uppe på stranden. Sjukt bakis. Usch vi kunde knappt göra nånting, och det hela slutade upp med att en av oss kastade upp illgul vodka joss i havet ett par gånger. Sörjan flöt först tillbaka och sedan vidare med strömmen bort till andra badandes turister. Nåja, varför inte bidra lite till paradise-idyllen? Jossen måste ju ta vägen nånstans. 

Hursom blev det en massa fekke på rooftopen efteråt, dans, skratt, mys osv som vanligt. Men alla var där, alla var samlade, alla var glada och vi tog underbara bilder och videos. Sista kvällen gick i samma spår, alla samlade, alla delade på min hot dog från Jiggy Jiggs (tror aldrig 7+ personer ätit av samma korv?), jag och han körde bl.a. B12 med eld., jag och Ida öste som fan på Blue Marlin och vi gick båda till sängs hyfsat tidigt för att ta båten därifrån 3h senare nästa dag. Jag mådde rätt dåligt dock (lite mkt dricka och lite bakis från gårdagen) så slutade med att jag gick hem själv. Där låg tjejerna i rummet och skypeade kl 4 på morgonen i Idas säng och förklarade för utomstående hur jävla sjukt Gili är. ”This is the most fokked opp island a’v evah been too!” ”There even no fokkin police, and this place Scallawags has the best fokkin beef……..”. En halvtimme senare var det inte lika glada ord längre. Den ena tjejen i vårt rum har seriöst aggressionsproblem på fyllan. Var nog ett av de obehagligaste bråken jag hört dem emellan. ”I fokkin haaaaateee you, you a fokkin bellend, I have no respect for you, you make us all look like fukking idiots!!!!!” Youre a fokkin BITCH!” Så smälldes det i dörrar osv. Fick inte mycket sömn där… vissa personer har verkligen inga gränser och ingen integritet kring hur mkt man vill blotta sig och sina vänner framför andra. Aja, det är deras problem. De bad om ursäkt efteråt och Charlie är faktiskt sjukt trevlig och kärleksfull med sina frågor om allt verkligen är bra och spontana kramar.

Dagen efter när vi tidigt kom upp på rooftopen för frukost låg Jimbo där helt utslagen. Förstår honom, inte kul att ligga och lyssna på det där och omöjligt att rå på genom att lägga sig i. Vi hade nog båda, jag och Ida, tankar på att vi kanske skulle råka på Remco och Oscar på nåt vis igen på morgonen. Såklart inte, klockan var 06. Så vi hoppade på båten till Lombok med tunga hjärtan och gråten i halsen över att behöva lämna en sån underbar plats och så underbara människor. Därefter tog vi fyra flyg, tre mellanlandningar, en hel dag på Heahtrow desperat letandes över flyg till Stockholm för under 3 000kr. Därefter Arlandas välkomnande skyltar, massa konstiga känslor, och finally hemma. KONSTIGT. Fortfarande konstigt. Sju månader utomlands, utan familjen, och med flera intensiva perioder som de på Gili. Det går inte att sammanfatta, men det är det sjukaste jag varit med om. Jag har bränt över 100 000 kr på den här resan, men jag har haft the time of my life. Jag har känt alla känslor man nånsin kan känna, varit hög på alltifrån lycka till svamp till adrenalin, har träffat så mycket underbara människor och jag kan säga att jag älskar varenda fokkin en. Jag kommer gråta. Massa. Massa, massa, massa. För jag är så fruktansvärt lycklig att jag har fått uppleva det här, att jag hittat en ny familj och att vi valde att göra det här istället för att plugga. Kan inte komma på nånting som får en att växa så som att resa. Att träffa lycka, iver och galenskap personifierad i olika människor som man kommer minnas för livet.

Jag vill aldrig ge upp det.  

  
 
 
 
 
 Banana Leaf 3
Istället för välkomstdrink från Margarita 
 
 
 Joe och Ardi
 
 Soluppgång!
 
 
 
 Mojhitos!
 Film time
 Vi köpte drinkar på Evolution bar och när spöregnet satte igång fick vi så bråttom över till andra baren mitt emot att vi glömde betala drinkarna. Oups. 
 
 
Sunset swings 
 St. Patricks Day!
 ...och jag fick en Leprechaun målad på axeln som vart om-målad 3 ggr pga råkade gå in i andra så det tillslut bara vart klet kvar...
 Strandhäng all
Bästa rummet bästa rummet 
 
 "Swedish girls like the English penis in and around their mouths" - Jordan 14 år.
 
 
 Osky Posky! Efter att Jordan fått höra kommentarer om likheten till Oscar fick Ida ett nattligt besök där han klädde ut sig till killen ovan, och sa "Hiiiii i'm Osky Posky, Im here now, lets spooooon" och så vidare... Hahah
 
 
 Rappear? Försöker imitera Jordans miner?
 
 Team picture!!!
 
 "Gili you are just as beautiful as you are crazy". True words
 Jordan, Jimbo, Chelsea, G'day. Järngänget!
 
 
 
 Out and about
 "Såhär känner vi inför att söka högskola från andra sidan jorden..."
 Morgon-mys
 Kvällsmys
 "Varför gå in genom dörren när man skulle kunna gå här?"
 Family! Rooooom!
Fönsterolja?
 Vi käkar pizza, andra käkar svamp.
 
 
 Iscensätter Robinson
 
Loads of Chicken Satay! 
 
 
En hel del snorkling och sköldpaddor 
Lyx-bakis-frukost
 Vem hade slängt sig i lampan?
 LAVA!
 Hatten-vin!
 
 Alla förbereder sig för kvällen på olika sätt...
 Game on...
Selfie-time 
 "Määh!"
 
 
 
 Jäklar vad den där eskalerade sen... (och en full dansk som flippade lite)
 Mohahaha
 
 
 
 Älskar de här alltså! Margarita såå söt 
 
 Lite väl mycket pizza
 Jimbo så lik nån här!!! VEM??
 
 
 
 Pool-fest i alla fall
 
 
 
 Däckad efter lååååååång natt
 Wiiieee
 
 
 
 
 
 
 CREW
 
 
 Yeah right att det blev så...
 
 Mellan flights med sorg i själen :'(
 En del sömn att ta igen
 
 

Båtluff Balis småöar

Kategori: Allmänt

Dagarna flyter på. Ytterligare dagar och nätter på Gili präglades av försök till motion (läs: vi försökte simma runt ön utan någon framgång what so ever), bokning/planering framåt och såklart mingel på Lava Bar och spring längs bargatan på nätterna. En blessing att träffa folk som varit på ön 10-11 månader. Visserligen svenska diveing instructors, men ändå. Då känner vi oss inte lika patetiska som ränner fram och tillbaka hit stup i kvarten. Vi pratar bamboo tattoos, livet under vattnet, GoPro, Australien highlights, potentiell vodka joss-import. Jag rusar runt som en förstörd dåre pga tappat plånboken, vi räknar till hur många Eduardo vi träffat, fasar för bedbugs, pratar tyska (isch vil mit dier nicsh hausegan?och kollar solnedgången med österrikare. 
 
Därefter begav vi oss till Gili Air för att fördriva tiden. Premiss 1, vi vill ju inte åka hem förrän om ett par veckor. Premiss 2, man kan inte stanna på Gili T i ett par veckor. Alltså åkte vi vidare för att komma tillbaka som sista stopp. Gili Air var i vilket fall inte mkt att hurra för. Litet. Lugnt. Inte så mycket backpackers. Så vi bodde där ett par dar i en tipi ellet vad man ska kalla det, åt god mat, solade, babade och typ det vanliga. Vi blev hur som helst snabbt uttråkade och åkte till Lombok eftersom vi hört till leda om hur mkt där finns att göra. Dagen innan insåg vi dock (eller Idas pappa insåg) att våra visum går ut om ett par dar. Fucking helveeete tänkte vi när vi stod vid busstationen på Lombok och fick veta att ambassaden var stängd pga röd dag. Alltså skulle vi behöva åka till storstan, Mattaram där ambassaden ligger, och ta in på hotell tills den öppnade. Eller så kunde vi åka till turist/backpacker-orten Senggigi dit vi tänkt åka från första början, men behöva pendla till Mattaram flera gånger för visa-fixet. De är ju tydligen inte så effektiva här att det går på EN dag heller.... Dessutom hade vi blivit på-lurade nån häst och vagn-ride från hamnen till busstationen för 50 000 rupiah. Inte mkt pengar, men jävligt segt när vi -sakta som det gick - åkte förbi resten av våra medresenärer som GICK. Freakin horse shit!! som Ida sa till de ansvariga indoneserna. De försökte hjälpa oss och tryckte sina mobiler i ansiktena på oss för att vi skulle prata med nån, vem vet vem (?). Inte konstigt att man blir grinig efter helvetesresa, dåliga nyheter och av att de lurar en på pengar. Väl på ambassaden ett par dar senare blev vi också utslängda pga icke täckta knän och axlar. Det löste sig dock när vi ändrade kombinationen av våra kläder och gick in en i taget. Lite grinigt av dem när vi åkt så långt och dessutom redan varit inne en halvtimme och påbörjat processen. Det var ju kanske bara hälften kvar och dessutom stängde ambassaden om en halvtimme. DÅ slänger dem ut oss! Tjena att vi skulle hinna gå bort till marknaden och köpa mer kläder. Men men det är deras normer och man får ta seden dit man kommer. Bara att försöka lägga det korta humöret åt sidan och respektera.
 
På Lombok gjorde vi i övrigt inte många knop. Senggigi var inte kul alls... bara indoneser, "stan" var utspridd och det var jävligt dött. Vi badade lite. Störde oss på indonesiska ungdomar som förföljde oss i vattnet. Letade efter glass (det fanns ingen). Pratade båtrutter, tvättade osv. Sen begav vi oss vidare till Lembongan utanför Bali som vi hört skulle vara bra av Phil vi träffat på Gili tidigare. Där var det lika dött men i en mer tropisk form kanske. Folk åker egentligen dit för att surfa eller dyka. Jag hade såååå himla satans himla gärna surfat, men det börjar bli lite tomt i plånboken så dessvärre blev det inte av. Förutom killen i dykstället på hotellet och barkillarna som jammade på kvällarna, pratade vi inte med nån. Vattnet var jäkligt ofräscht och strömt men on the plus side så hade vi ett väldigt bra rum samt hittade en cinema-restaurang dit vi gick typ varje kväll.
 
Nu är vi tillbaka på Gili T. Tja sålänge! 
 
Boende på Gili Air
Utomhusbio och nachotallrik på Gili Air
 Varm choklad i regnet
Fuckin horse shit...
... of Lombok. Så JÄVLA varmt.
På Immigrasi i Mattaram. Finally inne.
Vänta ute en åt gången
På väg till Lembongan
Utsikt från rummet
 
 Solaaa och badaaa i pina colada...
 
Inglorious basterds, limitless, inception, superbad osv. Bra utbud!
 
LÅTAR FRÅN VECKAN:

I en oas

Kategori: Allmänt

Här sitter jag på den slitna solblekta trätrappen till vårt andra hem, på Gili. Både Adrian, Remco och Ebba har tyckt att det verkar som vårt andra hem. Kanske. Vi ska åka hem snart, men vi vill inte. Högskoleansökning och sommarjobbsfix drar i mig, men hjärtat dunkar i takt till Sama Samas reggaemusik. På en plats man varit på väldigt länge finns inte så mycket kvar att göra på dagarna. Som här. Men vi älskar klimatet. Vi älskar att vara bros' and sistas' med indonesierna i varje gathörn. Vi älskar solen mer än snön. Pinnappel juice. Felstavade menyer. Killarna kanske kommer tillbaka hit. Vi hoppas. Väntar. Äter krämig pasta pesto och fnissar som små barn i poolen. Flipflopsen träffar marken så att grus pyr upp varje morgon när vi går runt ön. Svetten smeker ryggen precis som tjock massageolja gör. Solen gassar. Oupphörliga strömmar i havet är egentligen det enda som påminner om att tiden går. Vattenmelonen krasar saftigt mellan tänderna på frukosten och man kan dricka sig rätt så jäkla full utan att må illa dagen efter. Det är så underbart att det är en omöjlighet att inte bli känslosam.
 
Älskar detta hostel alltså.
 

Langkawi

Kategori: Allmänt

Efter att magsjukan lagt sig och de fem dagarna eller vad det nu var passerat, hoppade vi på en long tail boat till Krabi. Där bodde vi en natt i ett halvkalt rum med fan. Så jäkla varmt!! Aldrig mer fan om så bara en natt..  Det blev ett sånt där mellan-dygn som man ju måste ta ibland när man reser. Spenderade typ halva tiden i duschen/badrummet där jag skrubbade bort tonvis med död hud (flagad hud, brännor och sånt är inte att leka med...) och andra halvan i sängen där jag och Ida drömde om Harry Styles och gjorde snapvideos till vår fan(s) Dagen därpå kämpade sig kroppen upp i ottan för att ta en massa-timmars-van till Langkawi. Det blev en rätt lång resa, med stress-köpt frukost på en svåråtkomlig 7/11. Halvt jäkla äventyr det där.
 
Väl framme i Langkawi tog tröttheten och grinigheten över ganska snabbt. Hostelet vi kollat upp var inget bra och ja... man orkar ju inte.. Det enda man kan tänka är snälla nån låt mig sova, bränn upp min tunga väska och dränk mig i vatten. Det slutade i alla fall med att vi bodde i ett helt ok motell-rum. Som ett fräscht hotellrum precis vid stranden i miniatyr-storlek. Och hatten av för stranden på Langkawi. Topp tre på resan! Kritvit sand (som nog bidrog till att jag brände häcken av mig - resans värsta bränna), klart vatten, lång och bred samt stort utbud av vattensporter. Langkawi blev verkligen stället där vi gjorde mest (Australien borträknat då).
 
Vi besökte i princip alla shoppingmalls på hela ön i jakt på adidas/nikeskor, pratade med säkert 20 taxichaufförer om malaysia truly asia (för vi åkte så mkt taxi), körde jetski mellan öar en hel dag (så jäkla kul!), körde go-cart, gick en 16m hög höghöjdsbana i flera timmar (fruktansvärt läskigt med döspännande), åkte cable car upp i 1000m höga bergen mm.
 
Vi visste ju att nästa stopp inte erbjuder så mycket att göra så då man man passa på! Efter en mer eller mindre fullspäckad vecka (i alla fall aktivitetsmässigt, inget festande, inga super-cuisines) tog vi ytterligar en taxi till flygplatsen. Vi möttes av chocken att vårat flyg skulle vara gravt försenat vilket betydde att vi skulle missa nästa i Kuala Lumpur, men lyckades med nöd och näppe lösa problemet och få ta ett annat flyg. Jäkla air force-tävlingar att stänga av halva flygtrafiken. Och sen att de inte sagt nåt tidigare! Men vi kom i alla fall fram sent till Lombok och åkte en sövande bilresa genom bäckmörkret, timme efter timme mot den trygga hamnen. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Railay Failay

Kategori: Allmänt

Railay.... Alltså Railay. Jag vet inte vad jag ska skriva. Det här var ett riktigt failat stop. Nummer ett. Vi anlände med en större lite små-flashig båt som man var tvungen att byta till long tail båtar ifrån för att komma till land. Det var folk och väskor och arbetare och kö. Det var kaos. Eftertänksamma jag tänkte att de precis som de gjort med oss, markerat väskorna med klistermärken var de skulle. Den stora båten skulle nämligen vidare till Ao Nang efter vårat stopp. Så jag gick i Long tail båten som kom efter den Ida åkt i och inser väl på stranden, när stora båten åkt, att man själv skulle ansvarat för att sitt baggage kom med. Jaa..... Inga livsnödvändigheter den gången. Bara sand mellan tårna och svett precis överallt. 
 
Ibland tror jag nästan att ödet menar att saker ska hända. Menar jag tänkte precis innan jag lämnade stora båten att jag för säkerhetsskull skulle fråga om väskorna. Men avstod. Varför? För att jag skulle missa väskan. Jag hade frågat dem tusen andra saker tidigare under själva resan. Det var inte så att jag var varken trött eller blyg. På morgonen innan hade vi dessutom funderat på om det inte skulle vara så att vi skulle åka med en liten long tail hela vägen. Därför satte jag på mitt knall-orangea regnskydd på väskan. Vi har åkt till småöar där det potentiellt hade kunnat vara long tail båt förut, utan att ha satt på regnskydd. Varför hände det att jag satte på det just nu? För att min väska skulle sticka ut ur mängden och på så sätt med hjälp av beskrivning kunna komma tillbaka till mig. Varför hände det att jag fick klara mig utan packning en dag/natt överhuvudtaget? För att det är en nyttig prövning kanske. 

I övrigt på Railay bodde vi på resort första två nätterna. Åt jättegod hotellfrukost. Badade i deras pool och läste massa. Vi flyttade sen till ett billigt rum lite högre beläget (i typ djungeln.... med 1000 trappsteg upp). Mot kvällen mådde jag illa. Riktigt illa faktiskt. Så illa att jag nog måste springa på toa igen faktiskt. Kanske kräkas också. Det var sent, mörkt och ödsligt. Jag sprang ner till de gemensamma toaletterna. Satte mig i ett bås, var riktigt yrslig och funderade på om jag kanske måste lägga mig ner på golvet trots smuts och väta. I samma stund börjar en man prata med mig utifrån. Frågar efter nån. Jag säger att du har fel person och det är upptaget. Så fortsätter han fråga om och om igen om det är upptaget is is occupied? och fråga om jag parle espagnol  Neej säger jag Leave!! Please leave!! Go away!!  Han är lika jobbig som jag mår illa - jätte. Han börjar snart banka och slå på dörren, rycka i handtaget utan att sluta. Jag blir rädd. Inser att han skiter i vem jag är. Han har hört att det är en ung tjej och han tänker bryta sig in. Fyfan. Jag känner hur magen vrider sig av matförgiftningen. Kan inte hantera honom också. Tre sekunder är han borta sen kommer han tillbaka med vad som låter som en nyckel och börjar mecka. Nu blir jag våldtagen nästan accepterar jag. Han provar med nåt annat verktyg. Jag känner hur väggarna i båset sugs in och tränger mig. Jag ser uppåt mot taket desperat. Ser att det är ett stort glapp där väggen mellan två bås slutar, och taket. Att det är stort nog för att klättra mellan båsen. Han slutar mecka med låset och örat uppfattar honom gå in i båset brevid. Nu är jag förlorad. I nästa stund slängs en tung hand över väggen, därefter ett huvud. Jag smäller upp dörren och rusar därifrån. När jag kommer in flåsande, svag, på vårt rum låser jag dörren, upprepar fy fan fy fan fy faaaan till Ida, och kräks. Igen och igen och igen. Fläkten brummar. Det är varmt. Varje gång fotsteg hörs utanför tittar vi oroligt på varandra och bara väntar. Inget mer händer, och varje gång jag måste springa ner på toan igen får Ida stå vakt. Fyfan.
 
Dagarna efter är jag magsjuk eller svag. Ida mår också dåligt. Dagarna efter gör vi absolut ingenting, förutom att svettas. Det har aldrig varit såhär varmt förut, och vi har ingen AC bara fläkt. Synd med Railay, där som ändå fanns en hel del att göra. Men det var litet, ganska dött och folk var skumma. No harm egentligen. Vi får komma igen på Langawi! 
 
 
 
 
 
 
 
 
 LYSSNA MASSA PÅ DE HÄR:
 
 

Back once again for the renegate master aka Phi Phi

Kategori: Allmänt

Yooooou wooouu. Ida och jag åkte tillbaka till Pippi igen. Maria och vi hade egentligen som plan att ta Railay ett par dar efter Koh Lanta. Men det passade inte alls bra in i min och Idas resplan så vi hoppade det. Eftersom vi ska till Lankawi snart, och bussen går från Krabi, måste vi röra oss uppåt. Geografiskt sett är bästa rutten Koh Lanta - Phi Phi - Railay - Krabi. Så det blev Phi Phi igen.
 
Det gör nästan ont att säga - men det här var nig lataste veckan/dagarna på hela resan. Vi gjorde inte ett skit så att säga. Solade. Badade. Gick till andra beachen. Åt goda frukosten på stammis-bageriet. Käkade billiga 100Bahts pastan och drack lite vin. Vi körde en skitkul utekväll med en svensk tjej vi träffat på vårt hostel. Åt middag, pratade kärlek och svängde ut på stan för fest. Gick (till slut) in på Stockholm Syndrome (svensk bar vi alltid nekat när de ropat in) och spelade bucket-pong med en finsk kille. Gud vad jag tänker Gili när jag ser beerpong.
 
Vi lämnade klubben och gick på leriga gator med varsin bucket i handen. Gatan fulld av berusade backpackers. I lysande månsken letade vi efter stranden, irrade runt, kissade och irrade lite till. Väl på stranden bollade vi runt kokosnöt med några killar, körde limbo (jag sträckte knät men klarade och fick gratis shots), minglade lite, smet in på ett skyhög klätterväggshoppborg-område och blev utkastade. Underbar kväll! 
 
 
 
 
Kändistät ö. Både ph-Jeppe och Erik Segerstedt, wow.