ruedelamode

Appropå förra inlägget/bilden.

 

 

Heeeeej bloggeeeeeeen!

 

Har inte skrivit på ett tag. Beror mest sannsynligt på att jag haft mkt att göra, eller kanske framförallt mkt i huvudet, a.k.a stress. Alltså jag är OBESKRIVLIGT lättad över att den här veckan är över. Har nog aldrig haft så mycket på gång, så många olika planer och måsten hit och dit som nu. Pricken över i har varit den obehagligt gnagande känslan av att jag tjänat in alldeles för lite pengar den här månaden (beror bl.a. på att behovet av barnehage-vikarer tillfälligt gått ner). Stressen över att vara fast i ett levnadssätt som är helt över resursmängden jag tjänar in är otroligt pressande och det har legat som en börda på skuldrorna. Thank gooooooood att det ändå gått hyfsat bra, och att jag kan spara nästan lika mycket som är mitt minimum denna månaden! Snart är det mars och det är lika med nya tag, och fast jobb på flygplatsen i alla fall 80%. Puh!

 

Men skitsamma.Till roligare saker! Förra helgen drog jag och Maria ut, och som vanligt när Ida inte är med så träffade vi på ett gött gäng svenska killar ute på krogen. Vi dansade all in (alltså Downstairs har typ vääärldens minsta dansgolv, vi diskuterade det nyss att det är säkert typ 15 kvm) till dubsteps på rockklassiker som You give love a bad name och Sweet child O' mine. Trängdes också på deras ute-terass med random folk och snackade Sve vs Norge. Slutade med att vi drog med de svenska killarna hem på efterfest i deras sjukt stora lägenhet (ja, om man jämför med vår). En av dem var rätt crazy bananas och ryckte tag i en random svart skåpbil, en gubbe med en rykande cigg i mungipan vevade ner rutan och han bad om svart-taxi-skjuts. Hörde senare att en 18-årig tjej blivit våldtagen i en sådan svart-taxi. Risky business alltså...

 

Väl i deras lägenhet stod jag och trängdes i fönsterluckorna med några och skreksjöng, Maria myste med nån gullig kille hon hittat mest hela tiden, jag dansade lite mer (alltså en av killarna var helt sjukt crazy, dansade som nån jävla grodan boll med långa ben iklädda mönstrade leggings från H&M dam). Hamnade sen i soffan och snackade faktiskt väldigt givande samtal med nån annan asshysst kille som blev väckt av att vi kom hem (stackarn) och fick lite mer input i Svorsk-livet. Sprang sedan in i en exakt kopia av Justin Bieber (vi är fortfarande i deras lägenhet), fast brunbränd med Abercrombie-tvättbräda-mage, mörka solglasögon och ear-piercings. Hahahah alltså det var en sjuk syn. Slutade med att jag lärde mig DJ:a lite av Justin Biebern, snackade lite ute i vinterkylan, och tog nattbussen hem medan Maria hängde kvar under morgondagen as well. Ångrar som faan att jag inte stannade kvar och kollade på Svampbob i deras stora soffor till dagen efter då de skulle bila hem till Sverige, men jäklar vad bakis jag var under natten. Det var antingen åka hem eller dö. Typ. 

 

Så vi körde utgång igår också, i hopp om att det skulle bli lika bra denna vecka också. Svårslaget. Hur som, så hände det inte så mkt. Vi vart ju som vanligt alltid sent ute med förfest, fick typ springa till klubben för att hinna gratis entry (alltså vi är ju bara föör snåla haha) och missade eventuell rockmusik-/nostangi-eran på dansgolvet. Sprang i alla fall in i tre norska killar jag träffat på jobbet (Teknikmagasinet) samma förmiddag då de skulle köpa stroboskop/rökmaskin/lightsticks till en fet fest de skulle ha, som de prompade på att jag skulle gå på. Blev tydligen inget med den, men trevliga var de i alla fall! :)

 

Vad hände idag då? Söndag... Det betyder sova till två, gå upp och käka varma mackor och bråka om ugnen (vår vänskap har på nåt mysteriskt sätt övergått till att vi ofta snäser åt varandra, klagar och bråkar "men duu dåååå!" det är rätt kul faktikst). Det efterföljdes som vanligt av städning, förutom att vi idag bestämde oss för att rensa handfats-avloppet i badrummet eftersom det var stopp där. Slutade med att det började läcka som fan, och att badrumshyllan gick av... Man kan inte vara bra på allt. 

 

Imorgon är en ny vecka, som jag kickar igång med kurs och praksis på flygplatsen. Hej Securitas-tröja, kostymbyxor, flygplatssäkerhet-info, säkerhetskontroller, kö-styrning och biljett-checking! Tis till tors jobbar jag återigen på Bergensklinikkene (tack gud för lite BRA lön). Kör förhoppningsvis barnehage på fredagen, och teknikmagasinet på lör. Mycket nu alltså!

 

Orkar inte skriva mer, men har en hel del material på hyllan så lär marathon-blogga nån av kommande dagar (hörde jag yippiee??). 

 

Hadet sålänge!

 

 

 

 

 

(Alltså jag är on fire idag, har skrivit fyra inlägg nu tror jag..)

 

Helt random - måste bara posta den här videon! Har iofs redan visat den tre gånger vardera för varenda kotte jag känner (den är så jäävla braaa). Men kom på att jag inte lyssnat på den på sjukt länge, och att det fan är viktigt att man inte glömmer bort det här, att Disney-låtar är maxx-fetttttt.

 

 

 

 

 

 

 

Jag kan säga såhär: har fått jobb via Proffice Aviation som biljettkontrollant av något slag på flygplatsen, ska på kurs dit på tors, fick bara 3 jobbdagar på dagis i veckan så saknar 1600 kr i intäkter för att hålla min budget på att spara 10 000 nok/mån, har bokat högskoleprov och flyg hem i april, var på en fett kul efterfest/utgång igår, är fett bakis nu och äter salt banankaka. Känner att jag får återkomma med lite mindre kaos-iga tankar om ett par dar. Förslagsvis tors efter kurs. 

 

Kan länka lite sinnesmode genom vad spotify går varm på för mig/oss just nu!

Lite fet hip hop (vi kopplar numer datorn till TVn och meckar med alltifrån bas, ljudfokus och kontrastljud för att få en bas som är fet som faan), denna  och gamla godingar som denna. 

 

Och dessa. Speciellt Adelminem.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Har ju förbannat mig själv för att inte vara klyschig i den här bloggen men -

 

 

För kanske 10 år sedan promenerade jag genom gatulyktornas dunkla ljus med min dåvarande bästa vän Klara, i området där vi bor. Med en naiv barn-stämma sa hon ut i natten: Sofia, har du nånsin tänkt på livet som en bok? Alltså att varje dag är en sida, och varje månad är ett kapitel?" 

Ja.

Varje dag.  

 

Det har skrivits tusentals böcker och producerats tusentals filmer, som behandlar ett liv. Då med allt vad det innebär. Födsel, barndomstrauman, första vänskaper, kärlekar, jobb, glädje, sorg och död.  Från början till slutet. Livet som en berättelse är ingen nyhet. Knausgård eller Freud, eller vem fan det nu var, talade om att människor föds som tomma ark som fylls på med livserfarenheter. Allt vi är med om, och allt vi tar oss för, bygger berättelsen om våra liv. Vi skriver. Vi är alla berättare.

 

Håkan Hellström säger att om man tänker efter så börjar livet om varje dag. Ja, livet börjar faktiskt om varje sekund.  Hela tiden. Han knäpper med fingrarna. Upprepande. "Där" "Där" "Där". Klick klick klick. För på nåt sätt ser vi allt som hänt som "det förflutna". "The past". Något som redan är författat. Som inte går att ändra. Det är historia med andra ord, som är dokumenterad. När vi ser tillbaka på situationer spelar vi upp dem för oss själva i huvudet. Likt en film eller en bok. Vi återberättar för oss själva. Vad var det egentligen som hände? Den återberättade situationen blir en novell i psykets inre bibliotek.  

 

Jag har ett enormt behov att snacka av mig till alla i min närhet om vad jag varit med om under dagen. Allt ifrån att jag fått reda på att gammal oxfilé är finare än ny, till att jag blivit biten av en hund och tror att jag har rabies. Ni ser. Alltifrån skit till annan skit. Berättar-rösten jobbar frenetiskt. Kanske beror det på att min upplevelse av dagen dessa dagar inte varit bra, och att jag för mig själv (genom att berätta för någon annan) kan ändra historien. Jag vet inte.

 

Jag är en master på att vinkla. Att överdriva, att omsorgsfullt men snabbt välja. "Vad hör egentligen till historien och vad kan jag utelämna?" när jag återger dagen. Av säkert förklarliga skäl domineras min närhet domineras av liktänkande personer. Flera inlägg i den här bloggen beskriver en händelse, kanske en kväll, där man mellan raderna kan urskilja ren lycka, frihetskänsla, eufori, extas. I närvaron av situationen, då, i stundens hetta, var upplevelsen en annan. Ibland är det andra hållet runt. Jag kanske spelar upp det som att det var mer synd om sig själv än det faktiskt var, eller att jag var mer lyckad än jag faktiskt var. De allra flesta kryddar sina storys.

 

Det är som ungefär att ha en kamera på axeln genom hela livet. Somliga är mer, andra mindre, medvetna i nuet om vad som sker. Mer eller mindre självmedvetna. Ibland lyser den lilla röda knappen på kameran. You're on. En känsla av att vara bevakad. Av sig själv. En tanke säger kanske "vad skulle min partner/vän/mamma egentligen tycka om vad som händer mig just nu?". I efterhand vinklar man därmed det förflutna i själva berättandet för andra. Eller kanske i redogörelsen för sig själv. 

 

När jag tidigare satt på utbildning på teatern på Gröna Lund, präntades det in i oss blivande säljare att inställning är ALLT. Det finns ingenting så avgörande som inställning. Du kan vara den skickligaste säljaren i världen, men utan rätt inställning är du ingenting. Du har inte en chans. Jag hörde podcastare Dasha Girine säga en helt fantastisk sak, om att komma över någonting svårt. "Jag tänker mig det värsta en människa kan vara med om. Det måste vara att förlora sitt eget barn. Garanterat har en hel del människor i världen varit med om det. Om de människorna kan komma över det, kan jag komma över mitt. Det gör mina problem, i alla fall, uthärdiga". 

 

Hur man ser på saker avgör ju ALLT. Det finns ingenting så avgörande för en story som hur den berättas. Till exempel: På film dör folk mest hela tiden. I en vanlig rulle som... inte vet jag, Jaws? Startreck? dör en handfull personer utan att någon tittare fäller en enda tår. Det är över huvud taget inte ens väsentligt. Så dör Jack i Titanic, eller Allie och Noah i the Notebook, och hela världen kan känna sorgen decennier efter den lämnat vita duken. Det finns en helt otrolig makt i berättarröstens metoder.  

 

Ibland kan jag också känna att jag haft en riktig skitdag. Att livet är fan vidrigt, allt är bara mörkt just nu, och jag orkar inte nånting. Så är man med om någonting på kvällen, som gör att man släpper lite på kraven man har på sig själv. Man kanske kommer till insikt om att det finns saker som tynger en just nu. Eller att man var med om en chockerande händelse. Saker som faktiskt förklarar varför man inte varit den man ville vara idag. Då kan det hända att jag omvärderar hela dagen. Det var kanske ingen skitdag... Dagen som varit var kanske det bästa den någonsin kunnat bli, utefter rådande förutsättningar. Vilken trumf!  Allt jag varit med om bygger min inställning. Det är en del av det som varit. Men hur jag ser på mina erfarenheter är en del av idag och tiden framåt. Min inställning är perspektivet, vinklingen, på storyn om mitt liv.

 

Vardagen är ett nystan av berättelser. Jag är sen till bussen. Kommer kanske springande med andan i halsen, är i uppe i varv. På helspänn. Jag kan inte se chaufförens ansikte, bara en silhuett. Bussdörren öppnas ovanligt sakta. Jag kan snegla in. Centimeter för centimeter öppnas bussdörren. För allt jag vet skulle Gud i egen hög person kunna sitta bakom ratten och säga att han är här för att hämta utvalda som ska agera skyddsänglar i tredje världskriget. - i tanken, okej? I mina stressade tankar finns början på en story. En kollega till mig berättar att han fastnade i hissen imorse på väg till jobbet. Med honom var en äldre farbror, en 10-åring på väg till skolan, samt en mamma och tonårs-dotter i ett intensivt bråk. I mina tankar fastnade de i flera timmar, de var hungriga. Det var obekväm stämning. Meningsskiljaktigheter i luften. Naturen hade sin gång i vad som sker i den komplexa relationen mellan en mamma och en dotter. Farbrorn, kanske med en dammig kvinnosyn, la sig i familje-bråket. Det finns ett feministiskt tema. 10-åringens osäkerhet steg, bidrog med igenkänningsfakorn som filmer allt som oftast har. Min kollega fick kanske ett klaustrofobi-anfall, som adderar psykologisk spänning. En vändpunkt. I mina ögon är det en perfekt berättelse. 

 

Det är nog därför som jag fascineras av berättande. Det är ett konststycke att kunna skriva bra. En förmåga som aldrig blir bemästrad. För utvecklingen är oändlig, och endast efter tiotals år av intensivt övande kan man påstå sig kunna skriva bra. Både att kunna vara medveten om sin egen inställning i författandet av sitt eget liv, och i direkt påverkan den ger på ens bokstavliga skrivande (på papper eller dator). Likaså är det ett konststycke att kunna släppa självkritiken och att inte rätta medan man skriver. Att sluta skriva utefter vad som klingar bra, och börja skriva från hjärtat, bara exakt det som kommer. Utan hämningar. Vad Sigge Eklund sagt om en bok har fastnat hos mig "den är information, inte prestation". 

 

För att kunna skriva rent tror jag på att sluta bedöma sig själv. Helt. Varje dag berättar jag mitt liv, för andra och för mig själv, liksom alla andra också gör. Vi kryddar, vi ändrar, vi upplever. Om mitt liv är en bok där varje kapitel är en månad, och varje sida är en dag, vill jag ha en bra berättarröst. Med ”bra”… vad menar jag då?

 

Ärlig? 

Helt jävlar-i-min-lilla-låda-sparka-mig-baklänges vad länge vi har varit här nu! Redan? 

Blogging night igen! Wohooo

Jag kan med handen på hjärtat säga att det inte händer så mycket just nu. Fortfarande. Världen står lite stilla när man bara jobbar liksom. Har blivit att jag jobbar dagis tis-fre och nåt annat (teknikmagasinet/nåt JCP-event) på lördan. Helt ok det alltså :)

Men denna veckan hade i alla fall ett par utpräglade höjdpunkter! Vi hade en 22-åring, som fyllde 22-åring (säger man så? Vad fan säger man?), som vi firade med tårta (jag terapibakade efter att ha upplevt ett förstadium-trauma pga blodprovet jag fick ta hos läkaren i måndags), och middag på Byen. Har fått kommentarer om att jag är väldigt bra på norska, varav jag lärde mig några nya slang på TM igår, som jag dock glömt. Så tänkte börja slänga mig med såna sofistikerade termer som på Byen. Tänkte adaptera till de bergenska ungdomarna. Bli en i mängden. Passa in. Känna mig cool. Sånt där som folk gör hela tiden, varje dag... Ni fattar. 

Igår var en schizo-kväll, för att den både var så sjuuuuuukt jävla rolig, men också fett fail. Efter ett par groggar i kroppen utbröt KAOS. Alltså vår lägenhet var BOMBNEDSLAGET med största B:et nånsin. Dagen efter: popcorn och spelkort över hela fucking golvet (tänk er typ inne i ugnen/i tvättkorgen, så man ba wtf kom det där ifrån?!), bak-skålar i sängen, spritpölar vid foten av köksbänken, berg av disk, soffkuddar överallt, täcken och kuddar och calzonepizza på golv och bord osv. Kvällen före: kudd -och popcornkrig, frenetiska hopp och studsmattelekar i sängen, dans på bordet, väggarna-vibrerar-hög musik, drickspel, karaoke, trängas med huvudet ut genom takfönstret med viftande armar skrikandes nu köör viiiii!! ut i natten (som i limousin-luckan på film) osv. Fail att jag glömde maten jag slitit med som storkok UTANFÖR kylen, att inte alla kom med ut, att grannarna såg oss i fönstret, att vi fulla som fan tyyp knackade på hos dom och att musiken och folket på klubben sög. Memen... förfesten var ju lätt bäst hittills så shit same.

Nu sitter jag i sängen i köket (ja, vi ville ha pyjamasparty, megaförfest  lördags och film-bakis-dag idag) så vi bestämde oss för att fylla varje kvadratcentimeter av vårt lilla kök med dubbelsäng). Kollar just nu också igenom hotell-reviews för att i alla fall mamma och Ebba ska komma hit 1-3 maj. Såå glad att de kommer! :) OCH kul att spekulera i och fundera över vad vi ska hitta på, vad jag vill visa dem och så, när de är här. 

I övrigt jobbar jag bara på en jäkla massa, nätshoppar lite, skypear, lyssnar på denna podden, den här låten, den här  (nej skoja bara, menar denna) och den här gamla låten. Äter (fortfarande) lite godare än vanligt, samt försöker tänka ut sätt att leva billigare - dvs spara in de pengar jag kommer lägga ut för flygbiljett hem + högskoleprov. 

En grej till! Gissa vad? Backstreet boys is back - de kommer till Bergen!!!!! Heeeelt sjukt fett ju! Dock slutsålt.. vi hade såååååååå kört annars alltså. Favvo-låten nedan!

(hur faaaan får man klippet i mitten?!?! Jävla klippjävel vill ju inte samarbeta...)

 

Är mer eller minre insnöad på att förändra mitt hår/min frisyr/vad-man-nu-säger. Kan bero på att vi pratar ganska mycket planer om en höst i soliga, bronziga Australien. Kan också bero på kommentarer från olika håll om att jag har en look-alike (se längst ned). 

 

Kan dock inte riktigt bestämma mig.... Allting måste ju liksom också utgå ifrån att det är sommar, att man är brun och fräsch, för då blir ju också allt snyggt. Tänker mig antingen 1) Behåll mörk hårfärg men klipp kort page, typ. Eller 2) Behåll längd men blek till ask-blont/ljus-brunt. 

 

Hei folkens!

 

Vet att jag borde skriva. Vet inte vad.... 

 

Händer inte så värst mycket nu. Vi är allihop så uttråkade att vi dör. Toppen av kulmen på det mest actionfyllda som hänt ägde rum igår kväll var morse-kommunikation med - vad jag tror - alla lampor i lägenheten, till grannarna (med undantag för de som är trasiga). Alltså vi är sååååå uttråkade! Skulle egentligen dragit ut för att pre-fira Marias födelsedag som är coming up. I och med att jag är sjuk dock, så blev det ju såklart inte av, eftersom jag deppade ner alla till att inte gå ut. Bra förmåga det där :) 

 

Så kvällarnas kväll bestod istället av allltifrån bråk över film-val (blev ingen film) och diskussion om vad som är sjuklighet/trötthet vs. dålig förlorare, till konst-produktion på kalenderduk och skrattkavalkader. Positivt var dock att jag skulle jobba på Kinon (bion) mellan 16.30-21.30 och kunde med nöjdhet gå därifrån vid 19 (?) för att tjäna in 19-21.30-lönen under tiden jag slappade i soffan hemma. Najs, najs. 

 

Om ett par timmar ska jag till Kinon igen och jobba samma tid för lite extra cash. Konstig vecka det här alltså... Jobbat ons-fre på dagis och lör+ sön på Kinon, så satsar på att vara ledig imorn för att jag är sjuk (att få slippa måndagsstressen kan ju vara bland det bästa som hänt). Har dock fett mycket att göra, så lär dessvärre inte bli så mkt ledighet, men upplevelsen av en dagis-och-barn-fri-dag är i alla lägen guld värd. Beställde en väska från zara som kommer komma nån gång mellan 11-16 imorn, vilket betyder att jag måste vara hemma för att kunna motta det... det betyder att jag måste förbi lege-vakten (aka läkare) vid typ 7 på morgonen, också för att slippa kö. Har både lunginflammation, halsfluss, ögoninflammation, en allmänt icke-slutande förkylning och allergi att kolla upp. Busy missy. Sen kör vi storkok och lite fix på stan. Troligtvis.... får se. (Så jäkla bra det blivit, framförhållningen bara växer!!).

 

Avskalad, kort och koncist information. Jag vet. Stay tuned.