LIVET SOM EN BERÄTTELSE
Kategori: Allmänt
Ja.
Varje dag.
Det har skrivits tusentals böcker och producerats tusentals filmer, som behandlar ett liv. Då med allt vad det innebär. Födsel, barndomstrauman, första vänskaper, kärlekar, jobb, glädje, sorg och död. Från början till slutet. Livet som en berättelse är ingen nyhet. Knausgård eller Freud, eller vem fan det nu var, talade om att människor föds som tomma ark som fylls på med livserfarenheter. Allt vi är med om, och allt vi tar oss för, bygger berättelsen om våra liv. Vi skriver. Vi är alla berättare.
Håkan Hellström säger att om man tänker efter så börjar livet om varje dag. Ja, livet börjar faktiskt om varje sekund. Hela tiden. Han knäpper med fingrarna. Upprepande. "Där" "Där" "Där". Klick klick klick. För på nåt sätt ser vi allt som hänt som "det förflutna". "The past". Något som redan är författat. Som inte går att ändra. Det är historia med andra ord, som är dokumenterad. När vi ser tillbaka på situationer spelar vi upp dem för oss själva i huvudet. Likt en film eller en bok. Vi återberättar för oss själva. Vad var det egentligen som hände? Den återberättade situationen blir en novell i psykets inre bibliotek.
Jag har ett enormt behov att snacka av mig till alla i min närhet om vad jag varit med om under dagen. Allt ifrån att jag fått reda på att gammal oxfilé är finare än ny, till att jag blivit biten av en hund och tror att jag har rabies. Ni ser. Alltifrån skit till annan skit. Berättar-rösten jobbar frenetiskt. Kanske beror det på att min upplevelse av dagen dessa dagar inte varit bra, och att jag för mig själv (genom att berätta för någon annan) kan ändra historien. Jag vet inte.
Jag är en master på att vinkla. Att överdriva, att omsorgsfullt men snabbt välja. "Vad hör egentligen till historien och vad kan jag utelämna?" när jag återger dagen. Av säkert förklarliga skäl domineras min närhet domineras av liktänkande personer. Flera inlägg i den här bloggen beskriver en händelse, kanske en kväll, där man mellan raderna kan urskilja ren lycka, frihetskänsla, eufori, extas. I närvaron av situationen, då, i stundens hetta, var upplevelsen en annan. Ibland är det andra hållet runt. Jag kanske spelar upp det som att det var mer synd om sig själv än det faktiskt var, eller att jag var mer lyckad än jag faktiskt var. De allra flesta kryddar sina storys.
Det är som ungefär att ha en kamera på axeln genom hela livet. Somliga är mer, andra mindre, medvetna i nuet om vad som sker. Mer eller mindre självmedvetna. Ibland lyser den lilla röda knappen på kameran. You're on. En känsla av att vara bevakad. Av sig själv. En tanke säger kanske "vad skulle min partner/vän/mamma egentligen tycka om vad som händer mig just nu?". I efterhand vinklar man därmed det förflutna i själva berättandet för andra. Eller kanske i redogörelsen för sig själv.
När jag tidigare satt på utbildning på teatern på Gröna Lund, präntades det in i oss blivande säljare att inställning är ALLT. Det finns ingenting så avgörande som inställning. Du kan vara den skickligaste säljaren i världen, men utan rätt inställning är du ingenting. Du har inte en chans. Jag hörde podcastare Dasha Girine säga en helt fantastisk sak, om att komma över någonting svårt. "Jag tänker mig det värsta en människa kan vara med om. Det måste vara att förlora sitt eget barn. Garanterat har en hel del människor i världen varit med om det. Om de människorna kan komma över det, kan jag komma över mitt. Det gör mina problem, i alla fall, uthärdiga".
Hur man ser på saker avgör ju ALLT. Det finns ingenting så avgörande för en story som hur den berättas. Till exempel: På film dör folk mest hela tiden. I en vanlig rulle som... inte vet jag, Jaws? Startreck? dör en handfull personer utan att någon tittare fäller en enda tår. Det är över huvud taget inte ens väsentligt. Så dör Jack i Titanic, eller Allie och Noah i the Notebook, och hela världen kan känna sorgen decennier efter den lämnat vita duken. Det finns en helt otrolig makt i berättarröstens metoder.
Ibland kan jag också känna att jag haft en riktig skitdag. Att livet är fan vidrigt, allt är bara mörkt just nu, och jag orkar inte nånting. Så är man med om någonting på kvällen, som gör att man släpper lite på kraven man har på sig själv. Man kanske kommer till insikt om att det finns saker som tynger en just nu. Eller att man var med om en chockerande händelse. Saker som faktiskt förklarar varför man inte varit den man ville vara idag. Då kan det hända att jag omvärderar hela dagen. Det var kanske ingen skitdag... Dagen som varit var kanske det bästa den någonsin kunnat bli, utefter rådande förutsättningar. Vilken trumf! Allt jag varit med om bygger min inställning. Det är en del av det som varit. Men hur jag ser på mina erfarenheter är en del av idag och tiden framåt. Min inställning är perspektivet, vinklingen, på storyn om mitt liv.
Vardagen är ett nystan av berättelser. Jag är sen till bussen. Kommer kanske springande med andan i halsen, är i uppe i varv. På helspänn. Jag kan inte se chaufförens ansikte, bara en silhuett. Bussdörren öppnas ovanligt sakta. Jag kan snegla in. Centimeter för centimeter öppnas bussdörren. För allt jag vet skulle Gud i egen hög person kunna sitta bakom ratten och säga att han är här för att hämta utvalda som ska agera skyddsänglar i tredje världskriget. - i tanken, okej? I mina stressade tankar finns början på en story. En kollega till mig berättar att han fastnade i hissen imorse på väg till jobbet. Med honom var en äldre farbror, en 10-åring på väg till skolan, samt en mamma och tonårs-dotter i ett intensivt bråk. I mina tankar fastnade de i flera timmar, de var hungriga. Det var obekväm stämning. Meningsskiljaktigheter i luften. Naturen hade sin gång i vad som sker i den komplexa relationen mellan en mamma och en dotter. Farbrorn, kanske med en dammig kvinnosyn, la sig i familje-bråket. Det finns ett feministiskt tema. 10-åringens osäkerhet steg, bidrog med igenkänningsfakorn som filmer allt som oftast har. Min kollega fick kanske ett klaustrofobi-anfall, som adderar psykologisk spänning. En vändpunkt. I mina ögon är det en perfekt berättelse.
Det är nog därför som jag fascineras av berättande. Det är ett konststycke att kunna skriva bra. En förmåga som aldrig blir bemästrad. För utvecklingen är oändlig, och endast efter tiotals år av intensivt övande kan man påstå sig kunna skriva bra. Både att kunna vara medveten om sin egen inställning i författandet av sitt eget liv, och i direkt påverkan den ger på ens bokstavliga skrivande (på papper eller dator). Likaså är det ett konststycke att kunna släppa självkritiken och att inte rätta medan man skriver. Att sluta skriva utefter vad som klingar bra, och börja skriva från hjärtat, bara exakt det som kommer. Utan hämningar. Vad Sigge Eklund sagt om en bok har fastnat hos mig "den är information, inte prestation".
För att kunna skriva rent tror jag på att sluta bedöma sig själv. Helt. Varje dag berättar jag mitt liv, för andra och för mig själv, liksom alla andra också gör. Vi kryddar, vi ändrar, vi upplever. Om mitt liv är en bok där varje kapitel är en månad, och varje sida är en dag, vill jag ha en bra berättarröst. Med ”bra”… vad menar jag då?
Ärlig?