ruedelamode

Jag drömmer om barn. Den som känner mig vet att jag inte vill ha barn på i alla fall 10 år. Nu tänker jag att det hade varit underbart. En liten flicka, med brunt yvigt lockigt hår, som springer omkring. En liten flicka som heter Elsa. Efter min farmor. Så måste det bli.

Jag tänker på landet hemma i skärgården. Stora vida tomter och doften av lackat trä och båt. Hur jag längtar så det gör ont, men samtidigt gruvar mig för hur nästa möte kommer bli. Ingen kommer att möta mig i stentrappen, iklädd gröna alldeles för stora stövlar, men som är "föör jäkla snygga". 

Jag tänker på mig och Klara, min bästa barndomsvän. Vi äter riskakor och hjärtan, potatisbullar med hallonsylt och spelar in egen film. Vi klär ut oss i rosa bombarjacka, stickad sjömanströja och gamla nylonstrumpbyxor. Vi delar samma morföräldrar, temporära föräldrar för sommaren, trots att vi inte är släkt.  Och deras saker är våra saker.

Jag tänker på doften av linoleumgolv, salta pinnar och antika möbler. Lägenheten i Nybohov som jag spenderat så fruktansvärt mycket tid i. Ett steg över dörrtröskeln, ett steg in i ett annat hemma. Den första synen; mässings-garderober och papyrusmålningar på gubbar i 1700-tals peruk. Jag vill plötsligt dit.

Jag tänker på julen. Det lilla mysiga huset i Akalla. Halm-klädda väggar, röda dukar, tända ljus och mjuka soffor med snö och mörker på andra sidan fönstren. Jag och farmor som båda satsar på köttbullar, men äter minst av alla. Tre köttbullar var kanske. Jag vill innerligt tycka om gravad lax för att hon gör det. För att de vuxna, kloka gör det. Efter middagen "Äär det han den där som tycker om att dofta på blommorna igen". Vi ser på Kalle Ankas jul, och jag sitter alltid brevid henne.

Jag tänker att julen aldrig kommer bli sig lik igen. Jag kommer aldrig mer känna att det är jul på riktigt. Jag saknar henne så mycket och jag är fruktansvärt rädd för att glömma.