ruedelamode

3 september idag! Igår var det prick ett år sedan vi stod nervösa på flygplatsen inför Norge. Waaaaaa

 

Börjar bli lite nerveous... Förvånande nog har jag en hel del ångest över att inte ha några planer. Det känns liksom som om det kommer bli svårt att bygga upp en kul vardag när man inte har "nånstans att gå" varje morgon. Eller nån plan. Är egentligen det som är hela finessen med den här resan, men det är också rätt så ångest-skapande. Jaja, lär bli dunderbra eftersom jag åker med två underbara vänner!

 

Snart så!

 

Sitter hemma sjuk. Eller sitter och sitter... lunkar runt, cirkulerar vid kylskåpet, pendlar mellan garderoben och hallspegeln för att prova kläder inför Australien. Mest flänger jag omkring på nätet efter nåt intressant att uppslukas av. Jag är leeeeeeiii på att vara sjuk. Myrorna i mina ben har sprungit färdigt och jag vill hitta på nåt, gå ut. Har sett så mycket på TV och datan att mina ögon blivit fyrkantiga. Smått ångest över att jag skulle jobbat tors-sön (4 dar med nettolön ca 500 spänn om dan) och nu går miste om massa extra lön. Faan. Really needed that. Pengarna bokstaligt rinner mellan mina fingrar nu. Det kostar så fruktansvärt mycket att vara ledig, vilket jag ju ändå varit en hel del. Det har varit skitkul, och det har varit skitdyrt. Håller alla tummar och tår på att de hör av sig igen! Det är ändå 3 veckor kvar tills vi åker. Helt bananas-kort tid egentligen. Om cirka 22 dagar kommer jag inte träffa min familj och vänner på ett halv år! Men samtidigt är tre veckor fritid lite för mycket fritid. Och lite för skitdyrt... Nu ska jag återgå till att sitta, lunka runt, cirkulera, pendla och allt vad jag nu gör (dvs har ingen jävla aning om vad jag ska göra... insåg bara att jag inte har ordets gåva just nu och därför borde sluta skriva bums). Kolla på backpacking-väskor och bikinis online till Australien ska jag också. Lite bilder från senaste dagarna:

 

Nästan prick en månad kvar till australien, massa jobb, hit -och ditresor och jag försöker hinna med att faktiskt ha sommarlov innan också. Sov 11 h inatt i brist på återhämtning under veckan, men jag klagar inte. Det har varit ena fantastiska veckor senaste tiden. 

 

 

So long!

Idag är det bara cirkus 6 och en halv vecka kvar tills vi packar ihop oss och drar till andra sidan jorden. Australien here we come! Känner peppen.

 

Warning warning.... Här kommer ett riktigt ego-inlägg.

 

Om du är en sån som är allmänt och alltid emot personer som bara postear bilder på sig själv, sluta läs. För det kommer inte bli underhållande.

 

Eller ego-inlägg och egoinlägg...... Ego-inlägg my ass. Alla som skriver en blogg har väl ett ego. Således bör de som läser bloggar vara förmögna att uppfatta ett egos existens. De känner igen det, för att de också är egon. Alla i blogosfären är alltså egon. Bra. Då kan vi skita i det och jag kan fortsätta skriva. 

 

Började nyss followea en gammal vän på instagram, vi hängde väldigt mycket för ett par år sedan, och hittade massa gamla instabilder på mig. Och jäklar vad jag ser annorlunda ut på dessa bilder. Bättre ut! Vad fan hände? Känner inte igen mig själv haha... Den som läser kan ju få avgöra. Bilderna är alltså ifrån 2012.

 

 

 

 

 

Hello strangers

 

Jag har varit på semester. Det kan man ju faktiskt säga! Egentligen har jag bara haft en veckas semester, men på nån härlig vänster har jag ändå hunnit med att ha ganska mycket senaste månaden-ish. Jobbar ganska mycket. Eller det gör jag ju inte kanske... jobbar ju 75% ungefär, men känslan är att det är mycket mindre. Tumme upp för det!

 

Jobbet går på räls. Börjar verkligen komma in i rutiner. De är så gulliga där på Enebacken. Eller gulliga och gulliga, en del boende är så fantastiskt kärleksfulla med pussar och krammar och kärleksfulla ord. Varje dag. Andra boenden kallar oss vårdbiträden/undersköterskor "jävla apor! kom inte och rör mig" **nyp/spott/etc. Lite blandad jobbsituation alltså, men all in all är det rätt soft jobb (även om det kan vara tungt för ryggen och man inte alltid är på humör för att torka rumpor..). 

 

Bilder från les veckorss dernier 

Bloggar lite snabbt för vet att jag inte kommer komma ihåg/hinna/orka/osv sen. Alternativt för att jag är så jävla lättuttråkad och rastlös att jag skriver inlägg om nån händelse, precis exakt efter att jag kommit hem :p

 

Nyss hemkommen ifrån en weekend i Flen med Maria. Otroligt mysigt att vara reunited alla tre! Lite back to Bergen-häng. Stor-grillning på stranden, kvällsbad, Flen-tour, svettigt stek i solen, fart och hejarop på volleybolltunering, kall öl, och chips, rosé, astrevlig halvspårad blurrig förfest och lite taxiresor med mina norge-homies och massa nytt folk. Muchos bien. Nästa steg i att komma framåt mot Australien vet jag inte vad det blir. En resa till Gbg kanske... Eller tillbaka till Bergen. I dont know, men vi håller tummarna för att vi kan lyckas planera in lite roliga saker tills dess. Annars kommer jag dö av tristess.... vilket jag typ iofs redan gjort på tåget hem från Flen haha. Svårt det där alltså.

 

 

Homieeeee

 

Kom hem i söndags kväll/natt, så har nu varit hemma i nästan 3 dagar. Det känns tomt. Och lite som att man är typ 30 år gammal och kommer hem till sitt flickrum, som är fyllt med minnen av tidigare år. Typ tonår. Lite som att ängslighet, osäkerhet och en vilja att bryta loss sitter i väggarna. Lite ångestfyllt att bo i ett sånt rum. Men men. Ska inte klaga, det har jag gjort alldeles för mycket sen jag kom hem. Vill ju obviously inte vara här och det vet alla redan, hehe..

 

Jag känner mig lite som att jag precis varit med om ett break up. Nästan som hjärtesorg över att en lång och fin relation är slut (dvs relationen med Bergen/vardagen som varit där/livet de senaste 10 månaderna). Som plötsligt klippts av. Dsszzzttt. All tid som jag har varit själv har jag övertänkt olika saker som hänt (och inte hänt) de senaste två månaderna. Saknat. Suckat över att jag kanske aldrig kommer att träffa vissa personer igen. Klistrat massa deppighet på en person som jag inte borde lägga så stor vikt vid. Är med största sannolikhet inte ömsesidigt. Men som sagt, det handlar egentligen inte om det, utan om saknaden av allt annat. Kanske aldrig kommer att vara i vissa lägenheter igen. Aldrig jobba på vissa jobb igen. Aldrig gå på samma gator igen. Har av nån anledning (läs mellan raderna: uttråk) lyssnat på podcasts om att byta upp och att gå vidare. Tänker att det måste vara typ samma sak. Oavsett om man saknar en person, en stad, en skitkul period. Eller kanske lite av alla...  

 

Topp 3 tipsen tycks vara:

 

1) Det kommer, oavsett om det tar flera dagar/veckor/månader/år, att kännas liiiite liiite bättre med tiden, om än bara 1 % till att börja med. Och sen 5%, sen 20, sen 50 osv. Det kanske tar tid, men en dag vaknar man upp och så känns det liiiiiite bättre. Den här tror jag på

 

2) Radera det/den man saknar från sitt liv. Radera alla bilder av Bergen från min fb? mobil? blogg? Radera alla låtar från min spotifylista? och alla minnen? mjaaaa tror jag skiter i det alltså

 

3) Sysselsätta sig ( + ev unna sig). Dötid och uttråk leder bara till destruktiva tankar. No thanks. Jobb, vänner, middagar, events, resor, filmer, böcker, whatever! Allt som stavas sysselsättning hjälper. Låter rimligt.... börjar jobba imorn.

Nog om det. Vi hade en fet sista helg. Visst, vi har har haft bättre helger med kanske mer gemenskap, perfektare fyllor, mer drama, fler skratt. Men det var faktiskt väldigt kul! Jag och Ida hängde mest ute i solen vid Festplassen (sjukligt bra väder och varmt!), åt goda luncher/middagar ute, förfestade i det ganska rymliga kollektivet, dansade och sjöng som fan som vanligt. På fredageskvällen käkade vi fryst pizza hemma (sååå standard, alltså nästintill varje dag sista månaden jag varit själv) och gick sen till Hectors för drinkar. Efter nån kvart eller så där, tog jag min Appletini i ena handen och Idas mobil i den andra, och gick ut för att ringa våra kompisar. Sen stack en arg vakt trynet i mitt ansikte och sa att jag inte fick gå in igen pga drinken. Wtf?! Fick knappt ens hämta min jacka, eller snacka med Ida. Hon sa till honom att hon bara skulle dricka upp sin drink sen skulle vi gå. Han ba "Jag snacker ikke med deg!!!". Bitch... Så vi vart utslängda. Tog istället vårt party-mode och mötte upp vännerna på Elefanten. Bråkade lite med deras kompisar om nån jävla cigg, blev raggade på av nån äldre kille, ja typ sånt som brukar ske. Drog vidare till KAOS (fick en superfin stämpel som jag säkert 5-6 ggr dagen efter förvånades över och ba "oj! När fan gjorde jag en tatuering igår?!?! Snygg!" Haha). Där var det dött, vi höll på att somna medans vi svarade på nån desperat norge-gutts frågor, så vi drog vidare ill Downstairs. Som vanligt....(?). Tog nån drink, försökte oss på att gamea några killar, innan jag drog hem och Ida snudd på hamnade på nån efterfest med våra kompisar. Morgonen efter kom hon hem med bullar och frallor. Så vi körde frukost på sängen till typ kl två. Så himla mysigt! Perfekt helgsyssla :) Segare utgång på lördagen. Deppade och rökte kanske ett par cigg för mycket, samt fylle-smsade kanske en gång för mycket. Men klart lite destruktivitet hör till en sista helg när man ska åka hem!

 

Ser ut som att vi snart kan spika en come-back i september. Det blir kul! Om inte, hade jag varit betydligt ännu mer deppig nu, så det är faktiskt asbrraaaa woop woop :)

 

So long!

 

Vill nästan börja gråta när jag lyssnar på de här låtarna. Ska inte lyssna på de mer nu.........

 (yeah right..)

 

 

 

Alltså jag har tänkt på en sak angående känslor och angående att åka hem. En av de stora anledningarna till sorgen över att åka hem är att jag absolut inte vill flytta hem. Dvs jag vill inte bo hemma. Jag vet att jag inte mår bra av det. Det låter jättehemskt och inte särskilt sunt. Det kanske är precis just det det är, men det är inget som kan lösas över en natt. Framförallt tror jag att jag mått så bra i Bergen för att jag fått en mer "lagom dos" av min familj. Det kanske låter ännu hemskare, men alla har olika relationer till sina familjer/föräldrar/syskon och jag tror våra relationer tar stryk av att umgås för mkt, dvs att bo tillsammans. Det betyder inte att jag inte älskar dem, men befinner vi oss under samma tak dygnet runt så går vi varandra på nerverna. Rejält. I alla fall några av oss. Därför kan man kanske tycka att jag borde förstå när jag hör ifrån Ebba, att mamma inte vill att jag ska bo hemma de första veckorna när jag kommer hem.

 

Men jag vill inte förstå.

 

Det gör bara ont.

 

Igen. 

 

Tydligen "måste" jag bo på Lisslö med pappa och Ebba (aka landet) i några veckor så fort som möjligt efter att jag kommit hem. Mamma vill vara själv och tydligen måste jag ta och packa mina resväskor igen. Flytta till ny adress igen. Efter 10 månader i ett annat land får jag tydligen inte bara komma hem och landa. Pusta ut. Jag är alltså inte välkommen hemma.

 

När jag hör ebbas röst förklara genom öronsnäckan på skype inser jag att det här har hänt förut. Jag tänker på förra sommaren, när mamma bett om exakt samma sak. Att hon vill vara själv. Eller bett och bett... krävt. Det är inte som om jag har något val. Jag tänker på alla de gånger hon besviket sett mig i ögonen och sagt att jag är otroligt jobbig att bo med. "Det är stressigt att bo i det här huset när du är här" "Det är för mycket sofia..." "Jag måste få egen tid.....".

 

Jag tänker på alla gånger jag blivit besviken. 

 

OCH jag tänker på alla dagar när det varit bra under en väldigt lång period. När ingen besvikelse funnits, inga sårande ord uttalats, på väldigt länge. Det vill säga alla de gånger det var så länge sedan att jag inte kunnat minnas nånting dåligt överhuvudtaget. Dagar när jag helt enkelt tänkt att "Allt är ju bra, och har ju alltid varit det". 

 

Så nästa dag står man där, med en klump i halsen för att man inte får komma hem. Hur älskad känner man sig då? Allt jag kan förmå mig att känna är en stor fet besvikelse. Igen. 

 

Måste man hålla kontakten med människor som gör en mer ledsen än glad? Nej. Jag vet att man inte behöver det. Jag är så smärtsamt medveten om det. Men när det kommer till ens familj blir det jäkligt svårt. Det är ju inte som att någon skadar någon eller menar illa (har dock säkert skett en och en annan gång, men är inget som sker kontinuerligt). Är det då inte lite väl dramatiskt att säga upp kontakten? Jag menar att det är det. 

 

Men hur fan gör man för att skydda sig själv ifrån att bli bränd om och om igen? Ska man behöva tänka det värsta om en person för att slippa bli besviken när den beter sig som skit? Jag vill inte behöva göra det. Jag vill tänka mig människor i min omgivning som det bästa jag kan! Men då slutar det bara i besvikelse. Jag ser ingen tydlig lösning på den här problematiken, annat än att prata prata prata, som alla säger så fint. Det låter så lätt. Så himla enkelt. Men jag vet inte. Det är svårt att prata med någon som inte vill prata tillbaka. 

 

Tiden får väl tala, och tills dess får jag väl bara försöka hitta den där lagom'a dosen.

 

 

Riktigt gamla, bestående, nya fräscha ,supernära och supersupersupernära -- saknar er!!! KÄRLEK! (vem försöker jag lura, kan lika gärna låtsas som att det är alla hjärtans dag som midsommar juu :p) 

Naaaaeeeeeeee... det var ett jäkla tjat om att vara nere alltså, men nu är jag där igen. Det är midsommar idag och jag sitter (halvt sjuk/halvt utbränd-sliten från jobb) hemma i sängen och har inga planer på att gå ut. Eller att på nåt som helst fira. Inte ens planer hitta på nåt kul för att det är fredag och jag för en gångs skull har hela helgen ledig. Skulle gärna göra det! Sjukt gärna. Är uttråkad som faaaaaaaaaan, men har egentligen ingenstans att gå, själv. Patetiskt. Riktigt jäkla inlagd depp och party frestelse blir det på mitt midsommarbord i år. Fy fan. Hade hoppats på en utgång/middag med starbucks-gänget imorn i alla fall, men ser ut som att många fortfarande är bortresta då, så blir på måndag. (Yeey för mig som jobbar åpning dagen efter och måste upp 05.00!). Så ingen utgång i helgen alls, alltså. Meeeeeeeeeeeeeeeeeh

 

Får köra dubbel-all-in nästa helg när Ida kommer hit istället då. Ingen klagan över den helgen, men faktum är att jag åker hem om 9 dagar! 9 DAGAR! 9 FUCKING DAGAAAAR!!!!! Helt sjukt. Då vill man ju inte precis sitta inne och ruttna.... buhu. Som jag skrev till Ida: nästa helg, då ska jag dricka mig numb från mina sorger och bara ha så jävla kul. Like there's no tomorrowooooo

 

 

 

 

 

 

 

Sitter på rummet. I kollektivet. Livs rum. Bland kaos. Hon har tusen saker (kläder) och jag har kanske tio tusen saker. Summan av kardemumman är lika med stök. Typ som mina tankar just nu. Alltså det råder känslomässigt kaos i mitt huvud just nu och jag vet inte hur jag ska reda ut det. Som nämnt tidigare: jag har ångest och är genuint ledsen över att jag snart ska hem. Är peppad över att Ida ska komma hit och att vi snart ska till australien. Men sen tänker jag att jag ska hem och faktiskt vara hemma ett ganska långt tag. Blir nere igen. Är utled på starucks, sen blir jag glad när jag inser att jag snart ska sluta. Men den deppig över att det blivit halvstel/dålig stämning över att jag nyss sagt upp mig. Glad att australien kommer med säkert MASSA nya spännande möjligheter och människor. Otroligt, hjärtskärande ledsen över att det betyder att lämna spännande möjligheter och människor jag tycker om här. Summa summarum: det är stökigt just nu.

 

Till råga på allt (det här kanske inte låter som en så stor grej men skit i det) så har distriktschefen för starbucks kommit med sina resväskor ifrån Oslo, hit. Hon och sitt possy är i cafélobbyn hos oss ett par timmar varje dag. Ett par timmar varje skift av mina skift. Och hon är en bitch. Alla hatar henne, är rädda för henne och hon hatar alla oss. Verkar det som, eftersom hon skäller ut alla och är så jääävla petig. - bitchig. Fick världens utskällning igår över att jag hade svarta tights på jobb (fast flera andra har det också så jag trodde det var ok). Utskälld framför mina två andra chefer, några andra till, plus mina skiftledare som fick säga till mig att jag skulle "gå och prata med henne". Hon hade tydligen sagt att jag var tvungen att NU logga mig ut och gå och KÖPA ett par byxor. "Nuuuuu!". Sen går jag och pratar med henne. Hon stirrar stint på mig och vekrligen ställer mig mot väggen när hon säger "hur länge har du gått sådär?......". Hon verkligen väntar på ett svar. Sen idag ger hon beröm till Paul (oväntat! och såklart väldigt kul för honom) och tillägger att han är så bra "i jämförelse med de andra, för de andra gör ju ingenting". Då har jag stått och slitit som bar support åt honom i flera timmar, och det är mig hon syftar på. Tack för den alltså. Vet inte varför, men det tog verkligen hårt på mig, den kritiken. Jag brukar normalt sett, i relativt stor utsträckning, skita i vad folk tycker om mig. Speciellt när det är någon jag ogillar. Vem fan bryr sig?! Hon kan dra åt helvete. Förstår inte varför jag tar åt mig... Antagligen är det för att jag stannat kvar själv. Kanske är typ nån form av brist på gemenskap/omtanke/kärlek från sin omgivning som kommit nu när jag känner mig lite ensam. Inte mycket självkänsla kvar nu alltså. Eller så är det bara hormoner, i dont know.

 

Jäklar vad jag är trött på det här jobbet alltså. Dels, som sagt för att jag sagt upp mig och tycker mig känna av en kyligare attityd gentemot mig av mina chefer (kan vara inbillning). Men också för att jag, alltså på riktigt, LACKAR SÖNDER över hur jävla dumma i huvudet kunder kan vara. Jag har stått mycket på kassa nu sista tiden, och verkligen insett hur otroligt bra kunderna på starbucks är på att vara otydliga. Två damer släntrar fram till kassan och ba "Hej. Jag vill ha en kaffe latte" "Aa okej, sitta här eller ta med?" frågar jag. "Sitta här" svarar en av de. Den andra står två meter bakom och har jag knappt sett. "Vilken störrelse?" frågar jag. "Medium" svarar damen. Så ba "Aa okej det blir 47 kronor" säger jag. Hon betalar, får kvitteringen och sen två minuter senare kommer hon fram och klagar: "var är den andra?" "Vilken andra?" svarar jag. "Ja men vi beställde ju två!" säger hon drygt. Alltså hur fan ska jag kunna veta att du ville ha två när du inte sagt ett ord om det??!?!?!? Sen kommer nästa kund och ba "ööööhhh jag vill ha en mocha frappuccino". Sen sker samma dialog igen (sitta här, störrelse, blir si och så många kronor). Sen statear kunden "aa men min brownie då?!" Man ba "alltså vaa, du har inte sagt ett ord om nån jävla brownie!!! Fattar inte hur folk tänker. De tänker att de ska ha ett och två, så säger det bara ett. Jag kan inte läsa tankar. Dessutom blir de irriterade för att man inte knappade in smoothie-glas-flaskan som de hållt i handen under hela köpet - hållt i handen bakom disken som jag omöjligt kan se! Självklart måste jag be om ursäkt om ba "Oj beklagar missade det" nu får vi göra om och lägga in den också. Beklagar". Det här sker med kanske var fjärde kund. Orkar inte. Jag ser mig själv som en person med väldigt mycket tålamod och som sällan blir irriterad eller ryter till. Men alltså det här är fan jäääääävligt nära damputbott alltså. Så JÄKLA irriterande. Och så den där jävla bitchen till chef som snosar runt. Blää

 

Hah, skriva av sig ilska... works helt ok. 

 

Imorn blir det jobb igen, och fram till fredag. Sen i helgen ska jag verkligen försöka få till att den där middagen/dra-vidare-till-en-bar-grejen med starbucksgänget ska bli av. Känner att jag inte haft riktigt roligt på flera veckor och känner också att jag behöver lite gemenskapkänsla. Behöver klicka med andra. Utgång får det bli alltså. Måste. Sen har jag en jobbvecka kvar, och så på fredagen kommer Ida och jag är ledig. (Såååå pepppppigigigitt!!). Sista helgen! Sen åker vi hem, kanske för gott (kom igen jobb här i september kom igen). Det spåret behöver vi inte ens gå in på, utan nu ska jag försöka ta nya tag och dra i bromsen på den här känslo-bergochdalbanan. Mer positivtet i livet! :)

 

 

 

Har ångest. Som vanligt.... men mest har jag ångest över att jag inte har skuldkänslor över diverse dumma, dumma, dumma saker jag gjort senaste veckorna. Så mycket dumt som jag gjort. Förut betydde dumt kanske att lägga nyckeln i brevlådan åt Ida och maria (alla fattar väl att den blev stulen sen), eller att glömma alla matlådor man slitit med att laga - utanför kylen under natten. Nu betyder dumt moraliskt fel. Fel fel fel. Men jag har inte så mycket ånger, utan bara en känsla av förakt mot mig själv för att jag tydligen inte har skuldkänslor över saker jag gjort som är otroligt fel. Ingen moral har jag heller tydligen. 

 

Äventyrade en vänskap pga en stupid kille, var allmänt oansvarslös, gjorde nåt dumt med en annan (upptagen) kille med vilken jag borde hålla en professionell relation (kan man ju iofs konstatera att det inte varit på ett tag...). När jag varit ute och flängt i tisdags (varit ute, sovit borta, bestämt mig för att ringa in mig sjuk på jobb i sista stund, (dumt!) kommit hem vid 10 p morgonen) och åkt hem på bybanan missade jag att köpa biljett. Det gör man iofs aldrig här, inte om man åker buss i alla fall, men de som plankar har i vart fall skyss-appen som nödlösning. Det har inte jag. Oturen slog till och jag fick en bot på 750 nok. Yäää. När securitas-vakten bad om min adress för faktura, visste jag inte vad den var (pga precis flyttat), så jäkla pantat haha. Ytterligare en DUM sak. Vem får en bot på bybanen?!??!?!?! Onödig risk.  

 

Låste inte dörren till lägenheten innan jag lämnade den för äventyr ute på byen i lördags (hade ingen nyckel så varför skulle jag? men borde kanske sagt till de andra att de skulle låst efter mig). När jag kom hem bakis på söndag eftermiddag reagerade jag inte ens på att det var bombnedslag och kaos-stök i kollektivet. Det brukar ju vara det... (var antagligen dessutom halvt chockad över alla dumma grejer som hänt). När jag varit inne på mitt rum i kanske en timme, på skype med kompisar, knackar Tale på och ba "Sofia kan eg snacke med deg, det er veldig viktig". Så säger hon på ett väldigt rakt sätt "det har varit inbrott här i natt". Nicklas och Andreas har fått datorer, headset och andra tillbehör för 15-20 000 vardera stulna från sina rum. Nyklarna till tales moppe sitter i tändningslåset så de har antagligen försökt stjäla den men misslyckats (hade varit 100.000 borta om det varit så!). Dessutom ligger det en pistol slängd på golvet i vardagsrummet. Vet inte om det är ett soft gun eller en riktig, men oavsett så kunde den gjort ganska mycket skada om Tale eller Adrian, som var hemma och sov under tiden för inbrottet, hade gått upp för att kolla vad det var som lät. Nu får vi inte röra nånting förrän polisen kommit (kan vara bevismaterial). De har tydligen ringt polisen massor med gånger, men de verkar aldrig komma. Eller bry sig särskilt mycket. Så jäkla obehagligt. Alltså fy faaaaaaaaaaan

 

Men vi bor ju i Bergen. Vardagsmat. Framförallt om man bor precis vid parken, drogernas/ langarnas /heroinmissbrukarnas /illegala marknadens högkvarter. Känner mig lite rädd nu... ska göra aaaallt för att se till att ALLTID ha dörren låst. Även på dagen. Tur att inte jag blev bestulen på nåt. Men dodged a bullet där... Och obehagligt om jag hade varit hemma för jag hade antagligen gått upp och kollat vad det var som lät. Never again alltså. Så jäkla dålig stämning här hemma nu, alla verkar skylla på varandra över vem som var dum nog att lämna dörren öppen under natten. Förstår verkligen att folk är pissed, för det suger verkligen för de som råkade ut för stöld. Men det är lite jobbigt att vara här nu. Framförallt för att jag har dåligt samvete över att det kanske var jag som gick sist.

 

Jajaja... drama, drama. Lots of drama. Som vanligt här... fast ändå är jag så jäääääävla uttråkad att jag vet inte var jag ska ta vägen. Just pga det kommer jag säkert fortsätta att göra dumma saker. Det tror jag.

 

Fan.

 

 

Jag måste hämta andan. Vet att det här inlägget kommer vara det töntigaste och mest kocketerande inlägget jag säkert nånsin kommer att skriva. Tårarna rinner medan fingrarna knappar på tangenterna. Ni ser vilken töntig text. Men jag måste bara skriva av mig. Jag är inne i ett vakum där allt är tomt förutom vad jag ser som ekon från allt som varit och som inte längre kommer att fortsätta. Den som läser tänker säkert att jag är överdrivet känslosam. Men jag kan inte förklara känslan av att kanske den bästa tiden på jääääävligt jäääävigt länge, är slut. Konkret slut, den sekunden jag tog mina packade resväskor nån annanstans och Ida klev ut ur lägenheten, på ett flygplan som går långt långt bort. Skit i att det är baaara sverige, det är fortfarande inte här, i nuet, där jag vill vara. Tänker om och om igen "vad fan har jag gjort?!?!?" "Jag kan inte vara kvar i tomheten efter alla glädjerus, spänning, hysteri-skratt och samhörighet - ensam. Det spelar ingen roll att det bara är en månad.

 

Den senaste månaden som gick var hur lång som helst. Det skedde såååå mycket. Vi har varit så fruktansvärt bra på att ta till vara på ögonblick att varje dag har varit som en vecka. Vissst, jobba är inte så kul. Tvätta är inte så kul. Att bli utelåst är inte så kul. Och så vidare. Men jag kommer inte ihåg nåt av det som jobbigt, för vi har verkligen seizat every single moment att göra det så jäkla kul som möjligt. Dör av sällskapssjuka på jobblunchen - snacka på tel med Ida hela pausen, sortera färgtvätt - i caaaant believe it white girl got some ass i wanna see it - sång och axeldans gör allt kul... utelåst - upphämtade av nya vänner som ställer upp med sovplats, filmmarathon, mat och askul sällskap. Som denna veckan varit vill jag alltid leva. Ledig måndag, steka i underbara parken på festplassen - som miniparis med pavillioner, blommor, dammiga grusgator och massa sommarklädda männisor i den stekande solen med vattnet glittrandes bakom. Tisdag, jobb. Uppe med tuppen i soluppgången, slutar 14, hämtar upp nyckeln på BIT och tar min isiga Starbucks cool lime refresha och steker i solen, med senare sällskap av vapendragaren. Middag med teknikmagasinet-gänget på kvällen, där det sveps öl, faceswappas, kiknas av skratt och bomber släpps. ( = En av de andra som jobbat där för några veckor sedan visar sig ha stulit varor från butiken för 10 000-tals kronor.... som vanligt, mitt i händelsernas centrum, det är Bergen det...). Kommer insläntrande på dörrmattan vid ett/två på natten och upp fyra timmar senare för jobb i sol-upplysta kjöttbasssaren. Onsdag. Lagar massa mat, kanske tog nånting på nån uteservering ute... minns inte riktigt. Eller om vi gick ut. Torsdag, kristihimmelfartsdagen (alltså norska....), lediga. Vi möter upp kompisar för att ta en eftermiddagsdrink på en stor balkongbar med riktigt bra drinkar. Myser i filtar i solens sista timmar, innan vi går hem och kör rave-party med lapdance-mania och allt inkluderat hemma hos oss på våra 25 kvm. Vilken jävla anamma, det dansgolvet alltså. Alltifrån denna, denna och framförallt denna låten med brummande bas i högtalarna. "Aaäääeee jag orkar inte den här låååten assååå". Blev titanic-imma på fönstrena t.o.m. Och en av killarna vart utelåst i en halvtimme säkert, erkände t o m att han va "rädd som fan och tänkte seriöst på att GÅ hem. Aa.. spårad, halvt onärvarande kväll med andra ord.

 

Morgonen efter vaknade vi alla hos oss, tog bilen och köpte korv och engångsgrill. Höll på att dö av baksmälla i den typ 30grader varma solen i parken. Ida och jag vart tvungna att bada halvt i fontänen, eller kanske behövde vi bara snacka lite skit om att allt det här härliga is about to end. Forever. Dramatiskt igen... Det var fredag. Lördag, jobb, slutade tidigt, hem och duscha i solupplyst lägenhet (alltid sol och värme nu alltså), laga fräsch lax med Ida och hennes syster som var på besök. Sen gick vi ut och drack goda mohitos och daquiris på Jacobs All takterass, med infraaavärmeee (internskämt) och filtar. Sååå mysigt!! Tog en varm sjokoladefondant med bär också. Såå gott! Sen stod vi typ en timme i ett stinkande pissoar-rum på gatan vid festplassen för vi skulle försöka oss på att pranka killarna igen. (damn it vi failar ALLTID). Så drog vi till Finneganns, spelade biljard, dart, muckade gräl (seriös tävling alltså) och bara myste. Melankolisk kväll eftersom det var den sista. Där kan man snacka dags-att-seiza-the-moment. Och det gjorde vi verkligen.  

 

Vet inte riktigt varför jag beskriver just den här veckan egentligen, men jag tycker den sammanfattar det senaste året, öhhm menar månaden, ganska bra. Vi har verkligen bara gjort EXAKT det vi känt för. Det har ofta börjat med att vi spelat nåt jävigt bra dunkadunkahögt i högtalarna hemma i pyjamas på en onsdagkväll, dag före jobb 06.30, men så har vi ändå gått ut och kanske supit en massa, träffat folk, kompisar, jobbkompisar, efterfestat, sovit en timme osv. Nuet, jobbet och livet har kunnat få samsas på ett helt fantastiskt sätt och det har funkat sååå himla bra :)

 

Nu känner jag mig bara tom som sitter ensam på soffan, sista kvällen i vår (tomma) lägenhet och lyssnar på musik som får mig att tänka på de senaste veckorna. Nostalgi. (Maria varför missade du allt det här?!??!!?) Ikväll måste jag packa alla mina grejer, slänga en massa, bestämma om jag ska behålla Idas högtalare till exempel, packa en massa fryst mat för att ta med mig till jobbet kl 6 imorgon bitti, eftersom lägenheten ska vara tom och städad imorn direkt när jag kommer hem från jobbet. Fan. Sen får jag bara försöka se till att göra den här ensamma månaden, i skuggan av allt det fantastiska som var (alltså hur fan summerar man åtta månader i - ja nog fan en av mina favoritstäder - utan att känna en bäcksvart sorg?) så bra som möjlig?! Måste också lösa hur jag ska säga upp mig, hur jag ska lämna allt med teknikmagasinet som jag också älskar som fan, boka flyg, få packningen att gå ihop när jag måste ta mig hem på egen hand osv. Alltså jag är så otroligt deppig just nu. Känner mig som en zombie som går runt, med en blick som inte går att fånga, och ett tungt hjärta. Bläää

 

Nu skiter jag i det här inlägget. Orkar inte. Bildbomb. 

 Typ känslan nu. Eller så tänker man på alla gånger vi dansat inlevelsefullt, med nåt glittrigt i blicken till den här låten med moppen i köket..

 

 

Vet inte varför vi börjat festa till den här låten alltid helt plötsligt, men den är jävligt bra

 

Låt som går på repeat när Ida är Dj. Vilket är gaaaanska ofta.

 

1.30 in i låten. Bäst! Alltså vi har blivit så jäkla grova...

 

Det närmaste man kan komma en sammanfattning av den senaste tiden är den här låten. Helt freaking jäkla underbaaaart

 

Heeeeeeeej!

 

Att jag är ledig händer knappt. Jag jobbar ju mest precis hela tiden, så detta är stort! Nejmen, faktum är att jag har gaaaanska mkt att hinna med att fixa idag. Hade en plan för mig själv att OM det är soligt och varmt (vilket jag räknat med) så skulle jag skita i allt det och bara sitta ute och sola samt lyssna på podcasts eller sånd där mys. Men det regnar. Damn it. Det börjar numer faktiskt också nästan höra till ovanligheterna. Tro det eller ej. 

 

Oavsett vilket, så tänkte jag idag ladda upp inför helgen - helgen med stort H. Imorn jobbar jag 10-18 och kommer sen få stressa hem för att göra mig klar för utgång. På lördag jobbar jag mööördarpass eftersom det är 17 maj vilket betyder MASSA folk på Starbucks men få på jobb (vem vill jobba då liksom?). Så när jag slutar efter 9 timmars jobb vid åtta så får jag återigen (säkert bakis som fan) pallra mig fort hemåt och göra mig klar för fest igen. Det kommer bli fett, men också tufft med tanke på att jag verkligen håller på att bli sjuk (igen!!). 

 

Så jag tänker att jag preppar lite för helgen, som jag annars aldrig gör. Ska räkna på lite budgetar (hur mkt kan man spendera eg?), svänga förbi vinmonopolet och stocka upp med alkohol, kanske köpa nåt nytt att ha på mig (?), handla mat, laga mat, köpa bakismat och groggvirke, droppa förbi BIT och luncha med Ida, powerwalka bort förkylningen osv osv. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hmmm:ar för jag vet inte riktigt hur jag ska börja det här inlägget. Har ju inte skrivit på flera månader, troligtvis (eller?). Det känns liksom som om det är en annan tid just nu, ett annat liv, en annan vardag, en annan person som skriver. 

 

För två veckor sedan åkte Maria hem. Så JÄKLA JÄKLA tråkigt!! An end of an era verkligen... Det blev liksom som startskottet på en större insikt om att det här underbart härliga och befriande norgeäventyret snart är över. Om två veckor åker ida, en månad därefter åker jag. Lyckligtvis har vi bokat australien i september (yeeeeeeeeeeeeeeey!) så det är bara från juni tills dess som blir en sugig tid haha..

 

Skitsamma. Ville mest bara utföra nån form av update, samt sätta ord på hur annorlunda tiden som är nu är i jämförelse med hela den långa sega hösten som nyss var. I och med insikten om att vi snart ska hem har jag och Ida anammat nån slags screw-it-attityd. Vi kör AW:s på uteserveringar, middagar ute trots att vi inte egentligen har råd, bakis-bruncher i soliga parken/festplassen, spontanutgångar mitt i veckan som slutar i efterfest till 7 när man börjar jobba 8, och så vidare. ÄLSKAR det som är nu. Kunde inte livet bara vara så jämnt?

 

Mitt i all denna smet (för vardagarna är verkligen händelserika nu (kan bero på att det är varmt och soligt och att man typ vaknat)) hade vi seriöst en av de mest intensiva veckorna förra veckan. På tisdag eftermiddag när jag slutar jobbet ser jag att Ida ringt mig massa gånger samt sms.at "var är nyckeeeeeln? La du den inte under krukaaaan?". Jo. Turns out, den är borta. Så vi kommer inte in. Klockan börjar bli kvällstid och vi står utelåsta utanför vår port i äckliga jobbkläder och med åtta timmars arbetsdag på huden. Såå slitna. Sanningen slår som en bomb ner över oss (eller nej, vetefan om den gjorde det för vi var nog för trötta för att ens bry oss), att vi måste ringa några gamla ragg/hemsläp/nya grill/chillhäng-killkompisar ifrån en vecka tidigare (också svenskar). Hur desperat? Lyckligtvis var de på byen och hade bil, så vi mötte upp dem, drog till oss, bankade lite på dörren, åkte förbi mataffären ute på vischan vid dem, och sen hem till lyan i Minde (???). Slutar med att vi kollar 3 filmer, jag däckar i en av deras sängar, Ida med, för att sedan vakna av larm vid 5 på morgonen och ta bussen in till Idas jobb genom morgondimman vid 6.

 

Galleriet som hon jobbar i är stängt för allmänheten, så jag sitter som ett smit-mongo i lobbyn på BIT i gammalt utkletat smink och med kurrande mage (ingen frukost of.c. eftersom allt är stängt medan resten av världen sover). Är så sliten att jag knappt ens orkar freaka ut över att vi fortfarande inte kan komma in till vårt hem och våra saker, ta en ren dusch och äta mat. Dessutom är denna morgon valborgsmorgonen, vilket är lika med min 20-årsdag. Hurra för mig. Och klockan är lika med att jag ska ut till Teknikmagasinet på Vestkanten och jobba om fem timmar. Morgonen spenderas därför frenetiskt googlandes på mobilen före batteriet dör, fram och tillbaka till lägenheten för 3G på i Galleriet och fota låset på lägenhetsdörren så att olika låssmeder jag pratar med ska kunna uppskatta pris på att byta lås och få in oss. Fyra tusen kronor landar det på. Hurra igen.Tillslut, av ren tur, springer jag in i en tjej i huset vi bor i, som är ansvarig för lås och nycklar. Hon lägger in en beställning på ny nyckel till oss, som vi ska få samma dag (puuuuuuuh), bara det att nyckelstället stänger kl 16 och jag vid den tidpunkten måste åka NU NU NU till jobbet och Ida jobbar till 15.30. Vet inte vems sida turen var på, men inte var det våran. Slutar med att Ida får ruscha ut till nyckelstället med taxi och hela schabraket, vi kommer in i lägenheten på kvällen. Vi är båda helt döda, men ändå taggade på utgång och att fira mig.

 

Mitt i förfesten ser jag att jag har massa missade samtal ifrån både mamma och pappa. Jag förstår direkt att nånting har hänt hemma. Nånting som absolut inte är kul, och nånting som jag absolut inte har fog för att bära just där och då. Några timmar däremellan satt jag vid telefonen och fasade historiens mest dåliga nyheter som skulle kunna vända allt uppochner. Lycklitvis fick jag tag på henne, pratade och medlade fram och tillbaka, och allt löste sig. I lugnet efter stormen som följde gick jag och Ida sedan på vingliga ben på jakt efter en adress för förfest med några av Idas jobbarkompisar + andra svenskar. Efter att ha pissat vid kommunhuset och blivit uppringd av killarna flera gånger gav vi upp i letandet och drog till Finnegann's ölhak, dansade vidare till Metro, och somnade en timme eller två hos killarna igen, för att sedan gå upp vid 7/8 för att åka hem och möta upp mamma och Ebba som kommit till Bergen för att hälsa på och turista. Tror jag aldrig sovit så lite på tre dar som då, och aldrig varit så sliten. Svär, jag är fortfarande inte återhämtad... haha.

 

Med allt detta i bagaget är det inte konstigt att jag, kommande skift på teknikmagasinet, begick ett stooort misstag. Trots upprepande tillrättavisningar från min chef, placerade jag en dyr mobiltelefon (alltså en produkt) under disken, där den med 100% sannolikhet 15 minuter senare kommer att vara snodd (så mycket lodisar som det finns i Bergen och i sentrumet). När stressen av massa krävande kunder i butiken, med mig som den enda på stängningsskift, dött ut, kom jag på var jag lagt den. Så jag kollade där, kollade överallt i hela butiken, började leta och rota som en galning, men inga spår av den... Tror jag aldrig haft sån seriös ångest i vad jag ska ta mig till. "Ska jag ringa och förklara, och riskera att framstå som att jag stulit den själv?" "Eller ska jag låtsas som ingenting, men kanske bli påkommen senare?" Så jag ringer. Fyfan vad vidrigt det var. Trots att jag vet att de haft så mycket stölder att de riktat misstankarna på butikens få anställda (jag har till och med fått lämna in min nyckel och fått ny kod till larmet), så ringer jag. Eller kanske på grund av det. Jag vet inte. Min chef, som annars alltid babblar på, svarar med tystnad. Helt tyst, efter att jag med darrande röst ringer och säger att det är mitt fel att en telefon värd 5000 kr blivit stulen, lika lätt som att knäppa med fingrarna. Allt jag får till svar är bara "............................................................................det här är inte bra Sofia". När jag kommer hem är jag utom mig av skuld och ångest över att jag nog kommer få sparken, få anklagan om att jag är en sham och lögnare som stjäl varor värda tiotusentals kronor ifrån mitt eget jobb. På förmiddan dagen efter, när jag före jobb droppar av nya nyckeln till Ida på BIT vill jag gå in på toaletten och kräkas. När jag sedan gått av bussen, svängt in på Vestkanten sentrum och väl ser butikloggans konturer på håll, är det fem-sex personer på jobb. Alla de sarkastiskt retande killarna på tm, plus min chefs chef. Då vill jag dö. "Varför är dem där? Det är normalt sett jag och MAX en till". Inte nog med att jag nu kommer få sparken, jag kommer också få historiens utskällning, förhör, polisanmälan osv osv. (tankarna ballar iväg). Jag säger bara kort hej, smiter förbi de andra bakom disken, bak på lagret för att hänga av mig väskan. På golvet sitter Kjetil (chefen) bland massa småprylar och flinar. "Heeeeeej"........ Jag skäms som fan och vill bara sjunka genom golvet. Är så utom mig av skuld att jag direkt utropar "HAR NI HITTAT TELEFONEEEEN?!?!?" Mera flin till svar. "Men vafaaaan svara då!!! Vad som helst!! Om ni ska "ta en prat" med mig, bara gör det nuuu!!!!!" tänker jag. Så väntar allmänt vardagsbabbel från hans sida och dumma frågor, innan han tillslut säger att de imorse fann telefonen helt enkelt liggandes på hyllan för saker som är lagt undan (jag har alltså glömt att jag la den där), och så skrattar han att "dette er blant det kulaste på lenge, eg skall til og med ringe deg om ett år och skratte i luren för det är så morsomt". 

 

Världens urladdning.

 

Nu har några fler halvt händelserika dagar gått. Har bl.a. varit och hälsat på i kollektivet som jag ska bo i under juni när Ida åkt, samt jobbat MASSAAA på starbucks. Kul jobb, men börjar bli lite trött på att ta kundernas skit bara för att de inte kan säga tydligt vad de faktiskt vill ha. Dumma människor. Ikväll tänkte vi egentligen satsa på lite tisdags-spontanitet och gå på Quiz-kväll på Brukbar. Ida ligger och sover i sängen (tro mig, det där var jag för två timmar sen så borde inte klaga) så vi får väl se... I helgen satsar vi igen på mega-utgång. Man blir typ rastlös efter bara en dag sedan man varit ute och flängt när man är i en period som nu - att det händer mkt. På lördag är det 17 maj villket är årets STÖRSTA FETASTE DAG. Norges nationaldag firas som inget annat ens går att jämföra med i Sverige. Ser fram emot det, fast jag jobbar både fredag (också fet utgångsdag då vi ska ut) och lördag tidigt. Blev lite för packad i helgen för att kunna komma ut (största besvikelsen, vi har dansat non-stop helt patetiskt till mega-dunk musik hemma för att vi har dansbehov), så i helgen då jäääävlar. Ida flyger in en kompis också, så det kommer bli fett. 

 

Nu ska jag sova lite, äta lite, städa lite, och all annan skit som dessvärre också är en del av vardagen, men som inte varit det på ett par veckor nu - så liiiiite att göra.

 

See ya laters skaters (förhoppningsvis - man vet aldrig med oss - som det hållt på hittills skulle vi gott kunna bli kidnappade nästa vecka eller nåt i den stilen).

 

Hadet!