Fick någon form av självinsikt igår. Sitter då hemma, det är sen morgon, med solen skinandes in genom det stora köksfönstret och skeden rörandes om i mina frukostflingor bland mango, jordgubbar och linfrön. Ur datorn kommer ljudet från Mia Skäringers sommarprat i P1. Hon beskriver sin smärtsamma uppväxt; utanförskapet, sorgen, skammen. Rösten är låg och fylld av sorg. Ljudet av fåglarnas kvittrande och sopbilens dunsande utanför mig tynar bort och jag märker att jag stannat upp att äta. Orden i hennes sommarprat stannar tiden för ett ögonblick.
"Vi var en arbetarklassfamilj och hade fruktansvärt lite pengar. Man kan nog säga att vi var fattiga. I slutet av månaden fanns inget bröd i kylskåpet, ingen mjölk och inget pålägg. Vi fick ofta åka till mormor och morfar och äta.
Jag fick lära mig att kämpa, längta, vänta. Jag fattade aldrig meningen då… Jag var alltid avundsjuk på alla med föräldrar som inte behövde bekymra sig så mycket för pengar, på de som hade stora fruktskålar hemma, fyllda med färska stora bananer och stora gröna äpplen. På de som kunde åka till kanarieöarna en vecka, köpa en dags skidkort på slalomveckan och hämtmat på fredagskvällarna. Så avundsjuk på de som fyllde frysen när glassbilen kom. Jag stod i fönstret och njöt av den där signalen, drömde att jag också skulle ha en liggande frys, full av mat och glass i källaren.
Jag tyckte så synd om mamma när hon tejpade glasögonbågarna för att hon inte hade råd att gå till optikern. Så synd om mamma när hon lagade tanden efter att plomben lossnat, med ett tuggummi. Så synd om farsan när han skramlade femtioöringar och enkronor i den platta plånboken för att jag skulle kunna köpa mig en glass tillsammans med mina kompisar. När han inte hade bensin i bilen och fick gå till jobbet i skor han limmat sulan på. Det gjorde ont, och ibland orkade vi inte ens skratta. Då skämdes vi bara och tittade ner i backen. Förminskade oss, gömde oss. Det var så synd att vi aldrig kände och blev varse vår egen styrka."
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/134898?programid=2071 (Lyssna på det! Vad du än gör, snälla lyssna. Det är fantastiskt bra och 45 väl spendarade minuter. Bäst ca 21 minuter in).
Ögonblicket hon slutar prata lyfter jag huvudet, ni vet sådär som man gör när hjärnar tänker i en hastighet av 180. Blicken landar på DN-tidningen som jag nyss slängt, lite slarvigt, framför mig på bordet. Bredvid den står den där té-kannan från NK som jag inte ens vet märket på, jag bara vet att den är av fin design. Jag lyfter blicken (heads up: det här kommer låta klischeigt) och plötsligt är det som om allt jag ser framför mig ser jag genom nya ögon; DN-tidningen jag tagit för given för att den "i alla fall inte är lika överklassanpassad (dvs höger) som SVD", bananerna i fruktskålen som jag tidigare tittat på och tänkt "fan också, varför har vi inte nåt godare, typ melon?", eller pyjamasbyxorna som jag har på mig som jag tidigare blivit på dåligt humör av att se för att jag ångrade köpet. Såhär kan det se ut när man kommer till insikt om sina egna privilegier. På den här jorden har jag sprungit runt; köpt saker, ångrat saker, gillat saker, skämts för saker, slängt saker, hatat saker, konsumerat saker - i nittion jävla år och ALDRIG fattat hur upp-över-öronen-helt-jävla privilegiad jag är.
Hjärnan går numera på högvarv där vid frukostbordet (undrar om det finns någon gräns för "kok-punkt" för hjärnan - för jag är så enormt arg på mig själv"). Jag tänker tillbaka på förra året. Jag och en nära vän reflekterar över hur vi ska kunna bjuda hem våra ännu mer privilegiade vänner från Djursholm till våra hem utan att riskera att framstå som om vi har det sämre ställt. "De har nog aldrig sett någon med så litet hus som mitt" sa jag och skämdes vid tanken på deras eventuella reaktioner. Det tog mer än ett år efter det innan våra vänner kom hem till någon av oss. Min vän ville ha renoverat köket först och jag pressade fram dagen då de skulle komma så långt som möjligt.
Vid tanken på det skäms jag över mig själv. Har aldrig känt ett sånt själv-hat om jag gjorde där vid frukostbordet, någon gång förut. Mitt hus är hyfsat nytt, ljust, fräscht, rent, varmt, tryggt och helt. När jag var liten fyllde vi frysen med glass varje gång glassbilen kom, men jag blev sur på mamma och pappa för att jag inte vågade gå ut och köpa själv. Jag har aldrig haft ett hål tack vare den ständiga tillgången till fri tandvård och jag köpte ett par glasögon bara för att jag skulle kunna se glasklart när jag körde upp. Jag har ett jobb jag älskar, tiotals par hela skor och tillgång till en bil mina föräldrar betalar för att slippa åka kollektivt till jobbet. Om det en dag står 23,55 kronor på mitt kontoutdrag skulle min tillvaro inte förändras särskilt mycket. Jag skulle fortfarande ha mat på bordet hos mina föräldrar, ett eget rum med tak över huvudet, möjlighet att shoppa (presentkort ftw!), gå på krogen och annat kul. Jag skulle säkert till och med fortfarande ha tillgång till bilen, DN-tidningen och thailandsresorna på sportloven. Men jag skäms tydligen över mitt hus och min tillvaro framför mina kompisar från Djursholm?!
Jag ryser.
Att födas in i medelklassen medför en trygghet som kommer att finnas där i vått och torrt. Oavsett hur långt man faller. Det är fan ovärderligt. Men samtidigt blir jag arg. För jag vet, att min reaktion är inte bara representativ för mig. Runtom i vårt avlånga land finns hundratusentals andra människor som inte ser. I vårat samhälle ser vi inte hur verkligheten ser ut för andra människor, därför att politiker inte kan enas om bostadspolitik, utbildningspolitik och klassfrågor. Samhället har aldrig varit så segregerat som det är idag. På sätt och vis kan jag förstå min reaktion, för jag möter aldrig den andra verkligheten. Att födas in i medelklass medför inget påtryckt ansvar att ta hand om andra, såvida man inte vill det, men man bär ett ansvar att förstå hur bra man har det. Glöm aldrig det.
