ruedelamode

Alltså jag har tänkt på en sak angående känslor och angående att åka hem. En av de stora anledningarna till sorgen över att åka hem är att jag absolut inte vill flytta hem. Dvs jag vill inte bo hemma. Jag vet att jag inte mår bra av det. Det låter jättehemskt och inte särskilt sunt. Det kanske är precis just det det är, men det är inget som kan lösas över en natt. Framförallt tror jag att jag mått så bra i Bergen för att jag fått en mer "lagom dos" av min familj. Det kanske låter ännu hemskare, men alla har olika relationer till sina familjer/föräldrar/syskon och jag tror våra relationer tar stryk av att umgås för mkt, dvs att bo tillsammans. Det betyder inte att jag inte älskar dem, men befinner vi oss under samma tak dygnet runt så går vi varandra på nerverna. Rejält. I alla fall några av oss. Därför kan man kanske tycka att jag borde förstå när jag hör ifrån Ebba, att mamma inte vill att jag ska bo hemma de första veckorna när jag kommer hem.

 

Men jag vill inte förstå.

 

Det gör bara ont.

 

Igen. 

 

Tydligen "måste" jag bo på Lisslö med pappa och Ebba (aka landet) i några veckor så fort som möjligt efter att jag kommit hem. Mamma vill vara själv och tydligen måste jag ta och packa mina resväskor igen. Flytta till ny adress igen. Efter 10 månader i ett annat land får jag tydligen inte bara komma hem och landa. Pusta ut. Jag är alltså inte välkommen hemma.

 

När jag hör ebbas röst förklara genom öronsnäckan på skype inser jag att det här har hänt förut. Jag tänker på förra sommaren, när mamma bett om exakt samma sak. Att hon vill vara själv. Eller bett och bett... krävt. Det är inte som om jag har något val. Jag tänker på alla de gånger hon besviket sett mig i ögonen och sagt att jag är otroligt jobbig att bo med. "Det är stressigt att bo i det här huset när du är här" "Det är för mycket sofia..." "Jag måste få egen tid.....".

 

Jag tänker på alla gånger jag blivit besviken. 

 

OCH jag tänker på alla dagar när det varit bra under en väldigt lång period. När ingen besvikelse funnits, inga sårande ord uttalats, på väldigt länge. Det vill säga alla de gånger det var så länge sedan att jag inte kunnat minnas nånting dåligt överhuvudtaget. Dagar när jag helt enkelt tänkt att "Allt är ju bra, och har ju alltid varit det". 

 

Så nästa dag står man där, med en klump i halsen för att man inte får komma hem. Hur älskad känner man sig då? Allt jag kan förmå mig att känna är en stor fet besvikelse. Igen. 

 

Måste man hålla kontakten med människor som gör en mer ledsen än glad? Nej. Jag vet att man inte behöver det. Jag är så smärtsamt medveten om det. Men när det kommer till ens familj blir det jäkligt svårt. Det är ju inte som att någon skadar någon eller menar illa (har dock säkert skett en och en annan gång, men är inget som sker kontinuerligt). Är det då inte lite väl dramatiskt att säga upp kontakten? Jag menar att det är det. 

 

Men hur fan gör man för att skydda sig själv ifrån att bli bränd om och om igen? Ska man behöva tänka det värsta om en person för att slippa bli besviken när den beter sig som skit? Jag vill inte behöva göra det. Jag vill tänka mig människor i min omgivning som det bästa jag kan! Men då slutar det bara i besvikelse. Jag ser ingen tydlig lösning på den här problematiken, annat än att prata prata prata, som alla säger så fint. Det låter så lätt. Så himla enkelt. Men jag vet inte. Det är svårt att prata med någon som inte vill prata tillbaka. 

 

Tiden får väl tala, och tills dess får jag väl bara försöka hitta den där lagom'a dosen.