ruedelamode

Perioden utan Maria avlöates av en period utan Ida. Eller vad man ska säga. Vi kommer alla ha haft vår egen runda. Så jag och Maria lämnade ett ganska lugnt Koh Samui med förhoppningen om ett vilt Koh Phangan. Vi åkte dit, vad kan det vara, kanske 2-3 veckor innan full moon partyt. Det var alltså mer eller mindre heeeeelt dött. Knappt en enda backpacker så långt ögat kunde nå.

 

Vi checkade in på the ship, där vi trodde vi skulle bo i en 34-bedsdorm, men fick bo själva i lilla mysiga kajutan. Under dagen finkammade vi södra sidan av ön i jakt på folk och info om när ön vaknar till liv. Vi kollade in stranden, åt en Pad Thai med en gummisnodd i maten och åkte taxi till "stan", Thonsala. Utan större framgångar begav vi oss hem på eftermiddan och till vår stora förvåning hade en engelsk tjej flyttat in i vårt rum på the ship. Fiona hette hon, var lite äldre, lite galnare och supertrevlig. Vi bestämde oss att ändå stanna nån dag till innan vi tänkte ta en avstickare till Koh Tao. 

 

Med en så enorm terass som ett skepp, startade vi en tradition för oss i Thai. Samsan (mörk rom) och sprite från 7/11. Inte så dumt faktiskt, och väldigt billigt. Förfestade i skymningen, spelade nya drinklekar och pratade relationer innan Fiona vände sig och skrek ner efter några svenska och en sydafrikansk kille som gick förbi på gatan. De joinade festen och vi drog ut till klubbarna längs stranden.

 

Underbart att vara nära havet, springa runt i ett enormt berg av skum, hoppa eldhopprep, mikro-svimma av syrgas-ballonger och köra femkamp sju pers längs vägen hem (skottkärra, springa med en på axlarna, norsk fylla, hjula hemåt osv) med B som störtskön domare. Dagen efter hängde vi vid poolen och begav oss sedan till Koh Tao. 

 

När vi gled in med båten mot land tändes en liten förhoppning om att Koh Tao kanske skulle påminna lite om Gili (ingenting kan ju slå Gili, men close enough). Och ja! Lugn strand med vajande palmer, reggaebarer, uteserveringar med saccosäckar i sanden, små gator, lugnet, massa backpackers. 

 

Jag och Maria installerade oss på hostelet, mötte en skitshysst göteborgare, David, och gick ut och åt med honom och några andra svenskar. Gick in i Emmy och Victor, pratade resekänslor med nya hostelvännerna, käkade spicy Massaman Curry och tog en lugn kväll hemma. Följande dagar präglades av hyperaktivitet så fort Fiona anlände, oändligt babbel, göteborgsklingande gomorrrrrron, förfest och häng på trappen, ett konstant borttappande av nyckeln, whiskey-buckets, härlig berusning, bekanta ansikten (kiltarna från Gili, svenska killarna från Koh Phangan), weed och svampar i en enorm träkoja till bar uppe i bergen, moppeutflykten och olyckan samt massa nya härliga vänner.

 

Nu är vi tillbaka på Koh Phangan. Tråkigt att lämna nåt som var så fruktansvärt kul och i sus och dus (vi kunde gå hostelgatan upp och ner tio gånger i rad på fyllan eller svampruset - precis som alla andra på hostelet). Men Koh Tao är litet och en vecka ish var lagom. 

 

Den ön tar väl hand om en, och jag kommer definitivt tillbaka. Om inte för att dyka så bara för att må.