ruedelamode

Här sitter jag på den slitna solblekta trätrappen till vårt andra hem, på Gili. Både Adrian, Remco och Ebba har tyckt att det verkar som vårt andra hem. Kanske. Vi ska åka hem snart, men vi vill inte. Högskoleansökning och sommarjobbsfix drar i mig, men hjärtat dunkar i takt till Sama Samas reggaemusik. På en plats man varit på väldigt länge finns inte så mycket kvar att göra på dagarna. Som här. Men vi älskar klimatet. Vi älskar att vara bros' and sistas' med indonesierna i varje gathörn. Vi älskar solen mer än snön. Pinnappel juice. Felstavade menyer. Killarna kanske kommer tillbaka hit. Vi hoppas. Väntar. Äter krämig pasta pesto och fnissar som små barn i poolen. Flipflopsen träffar marken så att grus pyr upp varje morgon när vi går runt ön. Svetten smeker ryggen precis som tjock massageolja gör. Solen gassar. Oupphörliga strömmar i havet är egentligen det enda som påminner om att tiden går. Vattenmelonen krasar saftigt mellan tänderna på frukosten och man kan dricka sig rätt så jäkla full utan att må illa dagen efter. Det är så underbart att det är en omöjlighet att inte bli känslosam.