ruedelamode

Så händer det igen. Som en flashback till en period som jag trodde var över. Eller klart den aldrig kommer vara över, men det var så längesen sist att hoppet i alla fall grott sig ganska starkt. En person i min familj mår inte bra. Inte på långa vägar. Personen mår helvete bland vänner, i skolan och hemma. Personen mår helvete precis överallt. Hela tiden. Och ibland bryter helvetet ut, som nu.

Att se någon man älskar må uppriktigt dåligt, är kanske bland det värsta man kan uppleva. Idag visade desperationen och förtvivlan sig igen. Med dunder och brak. Att en människas inre psyke faller samman, att det tar sig till fysiskt uttryck i form av verbal vädjan från botten av lungorna, är obehagligt. Skrik från djupet av dens själ, kraftfulla slag, rent utsagt våld, är obehagligt. Att andra går in och för att hjälpa genom att hålla emot, gör det ännu obehagligare. Det blir en kamp. Man märker inte ens längre tårarna som strömmar, ögonen som vädjar. Som ingripare får jag rop om att inte lägga mig i. Som betraktare känner jag hur benen snart viker sig under mig, får svindel. En persons psykiska sammanbrott sänker också de andras psyken till den djupaste botten. Alla balanserar på en smal lina, på väg att trilla av. Lose it. Man vill bara göra någonting. Alla är på gränsen till att vråla det mest sårande man kan komma på till någon annan. På gränsen till att börja gråta. På gränsen till allt. Det är för tungt att hantera, att skulden kastar runt på alla. Någon stormar ut. Nycklar vrids om i tändningen i carporten, och en bil brummar iväg. Någon orkar inte.

Jag vill kräkas. Jag mår dåligt. Jag vill att all vätska i varenda cell av min kropp ska rinna ut i form av tårar så att jag aldrig mer kan vara ledsen. Jag vill att självtvivel ska uttrotas från jordens yta. Och att desperation, förtvivlan, sorg, hjälplöshet, och all annan skit följer med. Man mår så fruktansvärt dåligt av att se, men inte kunna hjälpa. Det är en maktlöshet jag hatar med hela mitt hjärta.

Jag vet inte hur jag känner för att lämna såhär.