ruedelamode

Hej världen!

 

Känns som att det är något slags luftrum mellan mig och resten av världen just nu. Jag har liksom gått in lite i mig själv. Men jag tror det är ganska nyttigt, att det har behövts på något sätt. 

 

Senaste dagarna har jag spenderat mycket mer tid än vad som kanske anses normalt i sängen... eller bara i hostelets mörka tv-rum i någon soffa. I en hög av näsdukar, typ. Vi har rest runt så mycket på sista tiden, haft mycket inbokat, mycket planering och logistik att stå i, samt bråkat en hel del. Så nu är jag mer eller mindre sjuk. Precis som jag alltid blir när en stressbubbla spricker. Näsan är som uppstoppad av snor, huvudet tungt och ögonen svullna. Allt medans skuldkänslorna över den dåliga kontakten som har blivit med min familj växer. Jävla internet... Aldrig kan jag prata med dem. Det gör ont. Speciellt när min bebis hemma växer så snabbt som människa, och jag känner att hon behöver mig. Och när pappa förlorar sin mamma... Jag finns inte där när jag känner att jag borde. Det är så jävla tragiskt.

 

Jag lyssnade på en intervju med Amanda Schulman i värvet i förrgår. Hon pratade så avskalat och naket om hur livet blev, den kravlösa kärleken till sin dotter, hur viktigt det känns att vara en bra person för de man älskars skull och om hur jävla förjävlig psykvården är i Sverige. Som röd tråd genom avsnittet fanns på nåt sätt det viktiga i att ta hand om varandra. Ett väldigt fint avsnitt som tåls att gråta till. http://värvet.se/podcast/149-amanda-schulman/

 

Det är mycket runtikring mig nu som gör mig så fruktansvärt ledsen. Det läggs liksom på hög. Lite till och jag kommer komma till den punkten när sorg övergår i aggression. "Nu räcker det". Agression i sin tur innebär för mig oftast handlingskraft och vilja att förändra. Just nu är jag fan kungen av ohandlingskraft, om det nu finns ett ord som heter så. Annars kommer jag på det nu. Men jag kommer igen. Snart.