ruedelamode

Varning för skryt! Inte menat som det alls, men mer en pepp till sig själv. Jag tror det är viktigt att hylla sig själv ibland och att det kan vara bra att skriva ner eller dokumentera fina saker man får höra. Att läsa vid ett senare tillfälle när man behöver det på riktigt.

 

Igår var min sista dag på jobbet och jag Gabbi och Gabbe bestämde att det skulle bli en riktig mys-dag. Härlig musik (dvs youtube - där man kan styra själv - istället för de tråkiga spotifylistorna) mer eller mindre hela dan trots förbud. Lugnt i butiken och lite morgonmöte (dvs för 3 pers hehe), som gick under benämningen "coffee tasteing" för att göra det OK att ta banana bread, bullar och kaffe. Mysig start på en riktigt jäkla bra dag! Alla var så omtänksamma och påpekade ledsamt att det var min sista dag, och hur tråkigt det är att jag åker. 

 

Var lite nere över att sluta och var mer på nivån av "vad ska jag skriva på choklad-asken jag köpt?" "Kommer ju ändå smälta in bland godiset som köpts för pantpengarna som står där nere". "Kanske bara skriver Kommer sakna er. Punkt". Klockan passerade snart 14.30 och Elli konstaterade att "Nu har du slutaaaat, neee". Precis när jag gjort mig en smoothie, och kramade Stelli hejdå, hör jag musik från bakifrån trappan. Då tågar lill-Fab (i typ kostym hahaha), Anni och Gabbi in i samlad trupp med present, världens största (vemodiga) leenden och sång! (Dvs de spelade upptrappningen av "And I will always looove youuu" med Whitney Houston ur mobilen). Blanka ögon riktade mot mig. 

 

Den chocken.

 

"Va?!! Men va?!?!" Såååå glad man kan bli!!!! Och så rörd. Det gick inte att hålla tårarna tillbaka och efter typ gråt/kram-kalas kramade jag chefen hejdå, och alla underbara jobbkompisar, skrev en note till dem där nere, hjälpte lill-fab med lite matte B, skrattade lite, och gick motvilligt, med tårarna brännande, därifrån en timme senare. Svårt att lämna...

 

Min största insikt den här sommaren är nog hur mycket bra saker jag har här hemma som jag inte alls förstått. Jag är så glad att ha träffat de här fantastiska människorna och att få tillhöra den underbara familjen som är Sture. Likadant med min riktiga familj, där det har varit ganska mycket berg-och-dalbana, och alla mina bästa bästa tjejkompisar. Ni är bäzzt. 

 

Om ett par timmar drar jag och Ida ut på nya äventyr. Ses down under.

 

Alltså det har hänt så mycket! Upptrappningen also known as ångest. Nej men ärligt talat, det har varit mycket underbart senaste veckorna och som alltid precis innan avfärd blir jag omkullkastas jag av en känslostorm. Jag älskar mina kollegor! Hatar prestations-pressen och rädslan att tappa tillhörigheten i partner-skaran. Älskar min familj. Hatar oron över att de ska känna sig övergivna. Älskar och är stolt över mina kusiner, mostrar osv. Hatar att de reser bort och kontakten tunnas ut. Älskar att inte känna mig luspank och kunna unna sig. Hatar HSB-jobbet (där jag - tack gud - jobbat mitt sista pass). Älskar Espresso roasten, familjära gäster och flamset. Hatar övertänkandet och krypet i bröstet. Oron. 

 

Om det var mycket högt och lågt förut, så är det höghushögt och vallgravslågt nu. Schizofreni typ. 

 

Samtidigt är det så himla mycket att hinna med innan man åker. Köra bil, säga upp abonnemang, köpa försäkring, sy upp kläder, provpacka, boka hostel, återge tillhörigheter till jobb, köpa ny mobil, hjälpa Ebba med läxor, finnas där för familjen och hinna spendera tid, träffa alla vänner en sista gång (vill man ju göra x 3) osv. Och grejen är att när man strukit en sak från listan, så skapas tid till en annan sak man aldrig ens skrivit på listan för att det var lägre prio, så det tar liksom aldrig slut........

 

Min terapeut säger att jag är rädd att inte få tillhöra. Att alla människor är det. Det ligger i vår natur. Visst är det så, och det skänker nytt ljus åt sakerna som skaver i mitt liv. Jag förstår mycket mer varför jag känner som jag känner, och vad den mesta ångesten/panikångesten grundar sig i. Det är sjukt att det kan vara så enkelt, och det är skönt att ha någon som kan hjälpa en att städa upp i sin hjärna. Dock har jag så jääääävla mycket ångest just nu så jag vet inte var jag ska ta vägen. Intensiv panikångest, och långdragen ont-i-bröstet-ångest under hela dagar. Usch och fy. Eller snarare, fyfaaaaaan för det alltså. Önskar inte någon det.

 

Jag vet att det är tillfälligt dock, för att det späs på av resfeber och ett tråkigt besked jag fick för några dagar sen. Men bara jag kan fortsätta upprensningen själv så kommer allt bli bra. Det är jag säker på. För jävlar vad mycket bra den här sommaren har burit med sig! Ingenting i jämförelse med den förra! Vi pratade om det på jobbet (ofta någon utbrister "Så jävla bra Sååfia!! "Så JÄVLA braa"  "Men nu är det ju En dag mindre tills du åker Sååfia!" "Såå avundsjuk!"). Min chef sa till mig "Nu måste jag säga nånting stelt till dig Sååfia, alltså riktigt stelt..... Jag kommer sakna dig när du åker". Jag svarade att jag skulle gråta över att lämna dem. På riktigt. Och en annan fyllde i "Jag kommer gråta av avundsjuka". Men alltså på riktigt. Jag hade tänkt vara hemma ett par månader mellan maj - sept, jobba massa och ha tråkigt typ. Inte förväntade jag mig att ha så underbara människor runt mig. Som skrattar så mycket, som skriver så fina ord på en lapp och lägger i varandras fickor, som tar upp megafonen för att ropa ut en dryck, som står och dansar bakom baren, sjunger falskt i diskrummet, breakar på huvudet på hand off, utmanar till espresso-race, samplear och gråter till Pride, jagar varandra med den sista svettluktande frappuccino-friday-thirten, flirtar med kattiga gäster, gömmer sig bakom väggen med sprayflaskan i högsta hugg eller skrattar med munnen full av cheese cake vid ismaskinen. Som ropar "SKÅÅÅÅÅÅL!!!!" när en gäst vispar ner merchendise-koppar i golvet. Kommer sakna det såååå, och är himla tacksam över mycket. De nya vänskaperna, avundsjukan de känner (japp, är det inte underbart när andra är avundsjuka på en?!) och resan vi har framför oss.