ruedelamode

...eller arbetsledig som man säger i Norge. Arbetsbefriad är också ett bra ord. Har ju varit det en del nu... alltså innan Jula-jobbet. Skrev ju att jag hade en hel vecka som arbetsbefriad. Inte så kul alltså. Den ångesten, och det uttråkandet är inte att leka med. Känner hur jag mentalt börjar klättra på väggarna, hur tankarna på att jag borde jobba drar och töjer i huvudet så att det riktigt värker. Bubblan runt mig krymper tills det bara är jag, den unkna tomma lägenheten, regnet utanför och surret från datorn kvar. Likt en tumör sprider sig ångesten i kroppen, växer lite för varje timme som går och gör mig mer och mer invalid. Det är då jag går in i trans och kan få absolut ingenting som helst gjort.  

 

Till exempel: När jag tänker tillbaka på förra veckans arbetslöshet, kan jag inte minnas vad jag gjorde... Men jag har börjat urskilja ett mönster. Jag har ju nu ändå känt av arbetslöshetens förgiftning i kroppen, ett par gånger. Vad jag minns åkte jag till Lagunen Köpsenter för att dela ut CVn i förhoppning om att få juljobb. Det slutade med att jag efter en halvtimme ( = fyra nej) åkte hem, i regnet. Omotiverad. Av något sådant blir jag alltsomoftast hungrig. Så väl hemma äter jag. Snacks, klementin, ost. När jag äter behöver jag något att göra med andra handen. Datorn är ett givet val, facebook är en given sajt. Så jag facebookar någon timme. Blir deppig över hur patetisk situationen är, och börjar chatt-filosofiera med Karro (taaack för att du finns). Sen övergår ångesten till pepp och jag inser vid kl. fyra på eftermiddagen att jag fan måste ta tag i det här. Så jag städar rummet. Inifrån och ut, liksom vänder upp och ned på allt (om det inte är för att jag tappat bort min mobil igen..). Därefter blir jag stolt över mig och mina accomplishments. Då åker kameran fram. Det leder mig i sin tur in på tankar om att bilder är för fina för att ligga och damma i guld-kablarna på ett simkort. Så jag bloggar.

 

Igen.